Göteborgsvarvet 2011.
Det går inte alltid som man tänkt sig, och den här gången nådde jag dessvärre inte upp till mitt mål. Jag visste ju att jag var sämre tränad än för två år sedan, men hade ändå hoppats på att komma under två timmar. Väderförhållandena var ultimata men någonting fattades och första milen gick segt. Efter femton började det lossna och jag kunde öka tempot, men då var det försent. Kom i mål på 2:02:43 och var inte så trött som jag borde ha varit.
Nej, en liten missberäkning, men skam den som ger sig. Inför den här tävlingen hade jag intalat mig själv att detta var sista gången. Nu räknar jag ner dagarna till nästa år då jag banne mig ska komma i toppform lagom till varvet och springa på en kanontid.
(Bild från 2009. Stolt tjej.)
Nej, en liten missberäkning, men skam den som ger sig. Inför den här tävlingen hade jag intalat mig själv att detta var sista gången. Nu räknar jag ner dagarna till nästa år då jag banne mig ska komma i toppform lagom till varvet och springa på en kanontid.
(Bild från 2009. Stolt tjej.)
Vad som helst för dig.
Det är sommarlov och jag har all tid i världen. Det vill säga, jag har alla förmiddagar i världen. Från halv två på eftermiddagen till ungefär kvart i tio på kvällen är tiden nämligen uppbokad. Varje dag.
Fotbolls-VM är en folkfest och trots att Sverige inte är med denna gång är det ett måste att se så många matcher man bara kan. Anser somliga. Och nu råkar det vara så att min käre pojkvän är en av dessa fantaster. (Jag känner inte många som slänger ut 700 spänn på Kameruns landslagströja, men han gör det). Så om jag vill träffa honom alls den här månaden blir det i tv-soffan.
Inte för att det är så jobbigt egentligen. Fotboll är en bra sport, det finns många fina spelare att titta på och om det dessutom är en händelserik match sitter jag gladeligen där. Men att se Ghana möta Serbien i 90 minuter är inget jag i normala fall väljer att lägga min tid på.
Därför tycker jag att det är ganska fantastiskt att jag, trots de många månader vi nu varit tillsammans, njuter av att bara få sitta bredvid dig. Jag skulle kunna titta på en svart skärm utan att bli uttråkad, så länge jag får känna din varma arm kring mina axlar. Ibland tycker jag om dig så mycket att det gör ont.
Fotbolls-VM är en folkfest och trots att Sverige inte är med denna gång är det ett måste att se så många matcher man bara kan. Anser somliga. Och nu råkar det vara så att min käre pojkvän är en av dessa fantaster. (Jag känner inte många som slänger ut 700 spänn på Kameruns landslagströja, men han gör det). Så om jag vill träffa honom alls den här månaden blir det i tv-soffan.
Inte för att det är så jobbigt egentligen. Fotboll är en bra sport, det finns många fina spelare att titta på och om det dessutom är en händelserik match sitter jag gladeligen där. Men att se Ghana möta Serbien i 90 minuter är inget jag i normala fall väljer att lägga min tid på.
Därför tycker jag att det är ganska fantastiskt att jag, trots de många månader vi nu varit tillsammans, njuter av att bara få sitta bredvid dig. Jag skulle kunna titta på en svart skärm utan att bli uttråkad, så länge jag får känna din varma arm kring mina axlar. Ibland tycker jag om dig så mycket att det gör ont.
Ett halvt poäng.
Ni vet det där med att man ofta har lättare att minnas de tillfällen i livet där man har otur? När man till exempel ska åta tåg och nervöst står på perrongen med biljetten i handen och håller tummarna för att den plats man blivit tilldelad ska vara placerad i körriktningen. Ungefär hälften av gångerna kliver man sedan på tåget och upptäcker att ens förhoppning har infriats. Man slår sig ner, pustar ut och bekymret är ur världen. Sedan har vi de tillfällen då man olyckligtvis hamnar baklänges (då ofta bredvid en illaluktande, snarkande jätte som breder ut sig över halva ditt säte, samt i närheten av fyra barnfamiljer). Dessa gånger ägnar man hela resan åt att förbanna sin egen otur, att man alltid, ALLTID får en så dålig plats.
Ett annat väldigt tydligt exempel på hur minnet sviker är när man får tillbaka tentor och prov. Jag kommer ihåg otaliga gånger när man, med besvikelse och frustration till följd, fått reda på att man är ett poäng ifrån att klara gränsen. Däremot minns jag inte en enda motsatt situtaion. Trots att det säkert har hänt, kan jag inte komma på något tillfälle där jag klarat en skrivning med en hårsmån. Fram tills idag.
Vi skrev en dugga igår. Den handlade om livscykelanalys och textmaterialet bestod av 75 urtråkiga, sömnframkallande sidor. Detta, i samband med att jag hade feber tidigare i veckan och tillbringat en tid sängliggande, ledde till att jag var väldigt oförberedd och inte speciellt hoppfull. När resultatet sattes upp idag upptäckte jag dock att jag var godkänd, med en halv poängs marginal.
Nu råkar det visserligen vara så att den ansvarige för den här kursen låter oss elever rätta varandras duggor. Att antal godkända ökat för varje dugga beror nog inte så mycket på att studenterna studerar mer, som på att folk börjat inse att om man godkänner någon annan kan det mycket väl hända att någon annan godkänner dig.
Jag är således fullt medveten om att jag inte gjorde speciellt bra ifrån mig, och kanske inte ens borde ha blivit godkänd, men faktum kvarstår. Denna gång var jag faktiskt en halv poäng från rätt sida av gränsen. Turen var på min sida, och det ska jag försöka komma ihåg. Åtminstone till nästa gång jag åker tåg.
Ett annat väldigt tydligt exempel på hur minnet sviker är när man får tillbaka tentor och prov. Jag kommer ihåg otaliga gånger när man, med besvikelse och frustration till följd, fått reda på att man är ett poäng ifrån att klara gränsen. Däremot minns jag inte en enda motsatt situtaion. Trots att det säkert har hänt, kan jag inte komma på något tillfälle där jag klarat en skrivning med en hårsmån. Fram tills idag.
Vi skrev en dugga igår. Den handlade om livscykelanalys och textmaterialet bestod av 75 urtråkiga, sömnframkallande sidor. Detta, i samband med att jag hade feber tidigare i veckan och tillbringat en tid sängliggande, ledde till att jag var väldigt oförberedd och inte speciellt hoppfull. När resultatet sattes upp idag upptäckte jag dock att jag var godkänd, med en halv poängs marginal.
Nu råkar det visserligen vara så att den ansvarige för den här kursen låter oss elever rätta varandras duggor. Att antal godkända ökat för varje dugga beror nog inte så mycket på att studenterna studerar mer, som på att folk börjat inse att om man godkänner någon annan kan det mycket väl hända att någon annan godkänner dig.
Jag är således fullt medveten om att jag inte gjorde speciellt bra ifrån mig, och kanske inte ens borde ha blivit godkänd, men faktum kvarstår. Denna gång var jag faktiskt en halv poäng från rätt sida av gränsen. Turen var på min sida, och det ska jag försöka komma ihåg. Åtminstone till nästa gång jag åker tåg.
Never too late.
Här har varit tyst ett tag. En sådär tio, elva månader. Varför?
Svårt att svara på. Jag antar att jag har gått och väntat. På en nystart, ny studiemotivation, ny lägenhet, nya pengar, ork till att göra en ny bloggdesign. Väntat på inspiration.
Jag har helt enkelt avvaktat i väntan på att få en anledning till att börja blogga igen. Jag ville göra en häftig comeback, kunna säga att "jag har haft en svacka men nu är jag tillbaka igen". Jag ville bekräfta att allt det som snurrat runt det senaste året nu äntligen har stannat och att jag landade på fötterna.
Men jag börjar inse att jag nog aldrig kommer komma till den insikten. Man vaknar inte bara upp en dag och finner att alla ens problem är lösta och försvunna. Det dyker alltid upp nya, stora som små, väsentliga som obetydliga. Det betyder inte att man aldrig kommer bli lycklig, tvärtom. Det är just dessa problem och svårigheter som får oss att inse hur lyckligt lottade vi är. Att kugga en tenta eller att märka att pengarna inte längre räcker till, det är jobbigt. Men att ha en stöttande familj eller en fantastisk pojkvän som finns där för dig när allt annat är svart, det väger upp alla värdsliga bekymmer med hästlängder.
Så jag tänker inte vänta längre. Det måhända vara en kliché, men livet är för kort för att slösas bort. Varför fastna i drömmar om den ljuva framtiden, när det verkliga livet finns att ta vara på, här och nu.
Svårt att svara på. Jag antar att jag har gått och väntat. På en nystart, ny studiemotivation, ny lägenhet, nya pengar, ork till att göra en ny bloggdesign. Väntat på inspiration.
Jag har helt enkelt avvaktat i väntan på att få en anledning till att börja blogga igen. Jag ville göra en häftig comeback, kunna säga att "jag har haft en svacka men nu är jag tillbaka igen". Jag ville bekräfta att allt det som snurrat runt det senaste året nu äntligen har stannat och att jag landade på fötterna.
Men jag börjar inse att jag nog aldrig kommer komma till den insikten. Man vaknar inte bara upp en dag och finner att alla ens problem är lösta och försvunna. Det dyker alltid upp nya, stora som små, väsentliga som obetydliga. Det betyder inte att man aldrig kommer bli lycklig, tvärtom. Det är just dessa problem och svårigheter som får oss att inse hur lyckligt lottade vi är. Att kugga en tenta eller att märka att pengarna inte längre räcker till, det är jobbigt. Men att ha en stöttande familj eller en fantastisk pojkvän som finns där för dig när allt annat är svart, det väger upp alla värdsliga bekymmer med hästlängder.
Så jag tänker inte vänta längre. Det måhända vara en kliché, men livet är för kort för att slösas bort. Varför fastna i drömmar om den ljuva framtiden, när det verkliga livet finns att ta vara på, här och nu.
En chans att utveckla mina språkkunskaper.
I måndags hade vi vår första föreläsning i hållfasthetslära, ett ämne som jag har fasat för ända sedan jag började på LTH för ett och ett halvt år sedan. Kursen är på femton poäng, vilket innebär att den kommer fortgå under hela våren, och den ska tydligen vara bland det svåraste vi läser. Att ämnet för övrigt bygger väldigt mycket på de mekanikkurser jag ännu inte klarat förbättrar verkligen inte utgångsläget.
Allting blev ännu mer intressant när det visade sig att Niels, vår föreläsare i hållfen, är dansk och därmed talar någon slags blandning mellan svenska och danska. Grötigt som tusan är det i alla fall. Dessutom skriver han extremt litet och otydligt och börjar ofta sudda rent tavlan innan man ens hunnit tyda första raden. Med andra ord förstår jag inte vad han säger, och ser inte vad han skriver. Mindre lyckad kombination!
Förutom hållf läser vi även en kurs i konstruktionsmaterial. Här har vi en tegelsten till bok som är skriven på engelska, medan föreläsningarna hålls på svenska. Eller ja, så svenskt det kan bli när läraren heter Srinivasan Lyengar och kommer från Indien.
Nu låter det kanske som att jag är bitter och negativ och nästan redan har gett upp. Så är det icke! Jag har tvärtom blivit nästan löjligt positiv den senaste tiden. Programmeringstentan gav mig självförtroende och jag vet att jag kan klara vadsomhelst, bara viljan finns där.
Den här veckan har jag därför gått ut hårt. Åkt tidigare till skolan för att gå på extraövningar, suttit kvar och räknat efter att vi slutat och verkligen försökt hålla koncentrationen uppe genom hela föreläsningarna. Jag har dessutom tränat fyra gånger de senaste fem dagarna, varit ovanligt nyttig samt hittat tillbaka till en normal dygnsrytm.
Det flyter på rätt bra just nu!
(Emma! Om du (mot all förmodan, jag tror på dig) inte klarar dina tentor kan du alltid komma hit och bli min översättare! Du kan få bo här gratis!)
Allting blev ännu mer intressant när det visade sig att Niels, vår föreläsare i hållfen, är dansk och därmed talar någon slags blandning mellan svenska och danska. Grötigt som tusan är det i alla fall. Dessutom skriver han extremt litet och otydligt och börjar ofta sudda rent tavlan innan man ens hunnit tyda första raden. Med andra ord förstår jag inte vad han säger, och ser inte vad han skriver. Mindre lyckad kombination!
Förutom hållf läser vi även en kurs i konstruktionsmaterial. Här har vi en tegelsten till bok som är skriven på engelska, medan föreläsningarna hålls på svenska. Eller ja, så svenskt det kan bli när läraren heter Srinivasan Lyengar och kommer från Indien.
Nu låter det kanske som att jag är bitter och negativ och nästan redan har gett upp. Så är det icke! Jag har tvärtom blivit nästan löjligt positiv den senaste tiden. Programmeringstentan gav mig självförtroende och jag vet att jag kan klara vadsomhelst, bara viljan finns där.
Den här veckan har jag därför gått ut hårt. Åkt tidigare till skolan för att gå på extraövningar, suttit kvar och räknat efter att vi slutat och verkligen försökt hålla koncentrationen uppe genom hela föreläsningarna. Jag har dessutom tränat fyra gånger de senaste fem dagarna, varit ovanligt nyttig samt hittat tillbaka till en normal dygnsrytm.
Det flyter på rätt bra just nu!
(Emma! Om du (mot all förmodan, jag tror på dig) inte klarar dina tentor kan du alltid komma hit och bli min översättare! Du kan få bo här gratis!)
Potatis.
Jag städade lite i mina köksskåp idag. Längst in i lök- och potatisskåpet fann jag en stor kluns som antagligen har legat där sedan i somras.
Min mamma har alltid hävdat att potatis håller hur länge som helst. Och jag brukar normalt inte vara så kinkig med utgångna datum eller halvätbara saker. Det har hänt att jag har hällt i mig ett glas mjölk vars bäst före datum passerats tre veckor tidigare, eller ätit exempelvis jordnötter och choklad som legat i skåpet ett antal månader för länge och är täckta av något grått oidentifierbart lager.
Men den här gången känner jag mig faktiskt inte så sugen. Den är ganska mjuk och känns liksom svampig, och även om jag vet att det inte något fel på potatisar som har grott så är det här bara lite för mycket. Nog för att jag är student och har ont om pengar och nog för att jag denna månad är extra fattig, men nej. Jag tänker inte äta den.
Mamma, ska jag skicka upp den till dig?
Min mamma har alltid hävdat att potatis håller hur länge som helst. Och jag brukar normalt inte vara så kinkig med utgångna datum eller halvätbara saker. Det har hänt att jag har hällt i mig ett glas mjölk vars bäst före datum passerats tre veckor tidigare, eller ätit exempelvis jordnötter och choklad som legat i skåpet ett antal månader för länge och är täckta av något grått oidentifierbart lager.
Men den här gången känner jag mig faktiskt inte så sugen. Den är ganska mjuk och känns liksom svampig, och även om jag vet att det inte något fel på potatisar som har grott så är det här bara lite för mycket. Nog för att jag är student och har ont om pengar och nog för att jag denna månad är extra fattig, men nej. Jag tänker inte äta den.
Mamma, ska jag skicka upp den till dig?
Stål-mormor.
Idag mådde jag mycket bättre. Lite seg på morgonen kanske, men det berodde nog mer på dåliga sömnvanor än på förkylning. En stor kopp kaffe gjorde susen.
Det är verkligen toppen att vara här. Så tyst och lugnt och avkopplande. Äntligen tid åt att fortsätta läsa den där boken jag började på för evigheter, och fylla i årets viktiga händelser i min kalender med hjälp av massa färgpennor. Var sak får sin tid.
Alldeles förslappade är vi dock inte, lite tid har vi även lagt på mer rörelsekrävande aktiviteter.
Min mormor är en riktig stål-mormor. Hon älskar visserligen att sticka, gärna med katten i knät, och bakar världens godaste kanelbullar i vedspisen. Men hon är samtidigt en sån där som verkligen hänger med i utvecklingen och är mycket piggare än många som är betydligt yngre. Hon skaffade dator och mobiltelefon långt före mig, arbetar nästan mer nu än före pensionsålder, åkte utomlands sex gånger förra året, har besökt mängder av platser världen över, och förlorade nyligen körkoret på grund av fortkörning.
Idag undrade hon om vi inte skulle åka och bowla, vilket jag tyckte var en mycket bra idé. Tre omgångar blev det och även om jag vann tillslut var det verkligen ingen promenadseger!
Vi hann även med en mysig fika på det gamla caféet i stan. Semlor är gott!
Nu ska jag sova och krya på mig ännu mer och vakna pigg, utvilad och frisk imorgon. Så det så.
Flyt, förkylning och fridfullhet.
Tentan gick bra!! Det är väl sånt här man egentligen inte ska säga, men det kändes åtminstone jävligt bra! För en gångs skull hade jag ett himla flyt och uppgifterna som denna tenta bestod av var nästan identiska med just de uppgifter jag valt att lära mig. Sånt är nice!
Mindre nice är den rejäla förkylning jag nu dragit på mig. Vi skulle fira igår, jag och Micke och gänget. På eftermiddagen började jag känna mig hängig och funderade på att skippa alla planer och stanna hemma, men vad tusan. Efter en tenta skall det firas, så är det bara! Vi beställde pizza med hemkörning, drack öl, spelade tv-spel och drog oss sedan ner till bastun. Väl där höll jag dock ideligen på att somna och beslutade mig för att det var lika bra att åka hem. Trevlig kväll, trots omständigheterna!
Idag mådde jag inte speciellt mycket bättre, snarare tvärtom. Gick upp hyfsat ändå för att ta tåget till Hallsberg och hälsa på min kära mormor som bor mitt i de närkiska skogarna. Sov hela tågresan och det tog emot att behöva vakna till och kliva av när vi var framme. Men nu är jag här, och det var värt det. Lugnet som finns här är oslagbart. Jag har tillbringat kvällen framför en brasa, med lite choklad och en spinnande katt i famnen.
Nej, det gör inte så mycket att jag inte är på topp för tillfället. Det hade inte varit kul att tentaplugga i det här tillståndet, och jag är hellre sjuk nu än nästa vecka då nya kurser börjar. För ovanlighetens skull har jag tajmat in det rätt bra.
Och kanske kommer nästa steg i den stora planen att tas i helgen. Jag hoppas hoppas hoppas!
Mindre nice är den rejäla förkylning jag nu dragit på mig. Vi skulle fira igår, jag och Micke och gänget. På eftermiddagen började jag känna mig hängig och funderade på att skippa alla planer och stanna hemma, men vad tusan. Efter en tenta skall det firas, så är det bara! Vi beställde pizza med hemkörning, drack öl, spelade tv-spel och drog oss sedan ner till bastun. Väl där höll jag dock ideligen på att somna och beslutade mig för att det var lika bra att åka hem. Trevlig kväll, trots omständigheterna!
Idag mådde jag inte speciellt mycket bättre, snarare tvärtom. Gick upp hyfsat ändå för att ta tåget till Hallsberg och hälsa på min kära mormor som bor mitt i de närkiska skogarna. Sov hela tågresan och det tog emot att behöva vakna till och kliva av när vi var framme. Men nu är jag här, och det var värt det. Lugnet som finns här är oslagbart. Jag har tillbringat kvällen framför en brasa, med lite choklad och en spinnande katt i famnen.
Nej, det gör inte så mycket att jag inte är på topp för tillfället. Det hade inte varit kul att tentaplugga i det här tillståndet, och jag är hellre sjuk nu än nästa vecka då nya kurser börjar. För ovanlighetens skull har jag tajmat in det rätt bra.
Och kanske kommer nästa steg i den stora planen att tas i helgen. Jag hoppas hoppas hoppas!
Nattstudier och planer.
Det är strax efter midnatt och jag borde väl egentligen sova, men imorgon är det tenta och jag behöver några timmar till med intensivt plugg. Jag tvivlar dessutom starkt på att jag skulle kunna somna i vilket fall. En trippel kaffe latte intogs för några timmar sedan så att koncentrationen skulle vara på topp, och koffeinkicken den gav lär inte lägga sig än på ett tag.
Svårt att säga hur det kommer det gå, ena stunden är jag säker på att det kommer i vägen, i nästa fastnar jag på en uppgift och självförtroendet faller till botten. Och så detta med att man aldrig kan sätta punkt. Att man aldrig blir fullärd, alltid kan lära sig mer, repetera igen och igen. En ångest mätbar med denna får man verkligen leta efter.
Å andra sidan finns det inte mycket som slår känslan att komma ut ur tentasalen, veta att man gjort bra ifrån sig och komma hem och vara alldeles, fullkomligt ledig och avslappnad. Om tolv timmar så!
Tillbaka i Lund ja. Det blev så mycket bättre än vad jag trodde. Människorna här är härliga, jag har saknat min lägenhet med dess tillhörigheter, och i fredags var jag ute och dansade för första gången på evigheter. Helt underbar kväll, trots att ingenting utmärkande egentligen hände. Vi lyssnade på grym musik och alla var på toppenhumör, mycket mer än så krävs det inte för att kvällen ska vara gjord.
Och så har jag bestämt mig. På ett eller annat sätt får det ordna sig, men det måste bli så. Jag hoppas innerligt att det jag och Linn diskuterat de senaste dagarna kommer att bli av (you know siz!), det skulle förenkla allting avsevärt. Om inte finns det som sagt andra alternativ. I slutändan blir det nog bra!
Nu tillbaka till programmeringen. Rätt kul ämne faktiskt, åtminstone om man jämför med de vi läst tidigare. Håll tummarna för mig imorgon!
Svårt att säga hur det kommer det gå, ena stunden är jag säker på att det kommer i vägen, i nästa fastnar jag på en uppgift och självförtroendet faller till botten. Och så detta med att man aldrig kan sätta punkt. Att man aldrig blir fullärd, alltid kan lära sig mer, repetera igen och igen. En ångest mätbar med denna får man verkligen leta efter.
Å andra sidan finns det inte mycket som slår känslan att komma ut ur tentasalen, veta att man gjort bra ifrån sig och komma hem och vara alldeles, fullkomligt ledig och avslappnad. Om tolv timmar så!
Tillbaka i Lund ja. Det blev så mycket bättre än vad jag trodde. Människorna här är härliga, jag har saknat min lägenhet med dess tillhörigheter, och i fredags var jag ute och dansade för första gången på evigheter. Helt underbar kväll, trots att ingenting utmärkande egentligen hände. Vi lyssnade på grym musik och alla var på toppenhumör, mycket mer än så krävs det inte för att kvällen ska vara gjord.
Och så har jag bestämt mig. På ett eller annat sätt får det ordna sig, men det måste bli så. Jag hoppas innerligt att det jag och Linn diskuterat de senaste dagarna kommer att bli av (you know siz!), det skulle förenkla allting avsevärt. Om inte finns det som sagt andra alternativ. I slutändan blir det nog bra!
Nu tillbaka till programmeringen. Rätt kul ämne faktiskt, åtminstone om man jämför med de vi läst tidigare. Håll tummarna för mig imorgon!
Något att leva för.
Sista kvällen hemma för den här gången. Det är sjukt hur fort tiden går. Jag brukar alltid ha tröttnat på Linköping vid det här laget och längta ner till Lund igen, till en egen lägenhet och att inte behöva anpassa sig efter någon annan. Just nu tycker jag dock att det är mest tråkigt att behöva åka härifrån, jag hade gärna stannat några veckor till.
Det känns som att jag inte har så mycket att längta ner till. Jag är förvirrad och vet inte hur jag vill ha det eller vad jag vill göra. Hösten var tung och mörk och inte mycket har ljusnat. Kurserna var svåra och tråkiga och de vi ska läsa nu verkar inte direkt vara bättre.
Men jag tänker inte gå ner mig mer nu. Jag är trött på ångest och att må dåligt. Som så många har sagt före mig så blir ingenting bättre av det. Man får inte allt gratis, vissa saker måste man jobba för, och även om det känns svårt ska jag se till att komma på fötter igen. Hitta tillbaka till vardagen, kunna se de små ljusglimtarna och vara lycklig över det jag faktiskt har, istället för att att tänka alltför mycket på det som saknas.
Stablilitet behövs. Den senaste tidens mat- och sovvanor har varit minst sagt instabila och dåliga. Jag har vänt på dygnet, sällan somnat före tre eller gått upp före tolv. Det blir ändring på direkten. Imorgon (idag) ringer klockan halv sju och jag får inte snooza en minut. Tider att passa är bra.
Nu är det plugg som gäller framöver. Programmeringstenta på tisdag och jag vet att jag är kapabel till att lyckas riktigt bra, om jag bara orkar gå in för det. Det gör jag. Inte för någon annans skull, inte för att jag måste, utan för att jag vill.
Det känns som att jag inte har så mycket att längta ner till. Jag är förvirrad och vet inte hur jag vill ha det eller vad jag vill göra. Hösten var tung och mörk och inte mycket har ljusnat. Kurserna var svåra och tråkiga och de vi ska läsa nu verkar inte direkt vara bättre.
Men jag tänker inte gå ner mig mer nu. Jag är trött på ångest och att må dåligt. Som så många har sagt före mig så blir ingenting bättre av det. Man får inte allt gratis, vissa saker måste man jobba för, och även om det känns svårt ska jag se till att komma på fötter igen. Hitta tillbaka till vardagen, kunna se de små ljusglimtarna och vara lycklig över det jag faktiskt har, istället för att att tänka alltför mycket på det som saknas.
Stablilitet behövs. Den senaste tidens mat- och sovvanor har varit minst sagt instabila och dåliga. Jag har vänt på dygnet, sällan somnat före tre eller gått upp före tolv. Det blir ändring på direkten. Imorgon (idag) ringer klockan halv sju och jag får inte snooza en minut. Tider att passa är bra.
Nu är det plugg som gäller framöver. Programmeringstenta på tisdag och jag vet att jag är kapabel till att lyckas riktigt bra, om jag bara orkar gå in för det. Det gör jag. Inte för någon annans skull, inte för att jag måste, utan för att jag vill.
Nyårsafton.
Många tycker att denna dag är högst överskattad och sällan eller aldrig lever upp till förväntningarna. Jag anser att det blir precis vad man gör det till. Man måste inte nödvändigtvis ställa till med världens fest, planera i veckor eller månader samt lägga ut en mindre förmögenhet på och leta sig fördärvad efter den perfekta nyårsklänningen. En lagom fin middag med de närmaste vännerna räcker, lite bubbel, ett glatt humör, inga höga krav och framför allt; ingen stress!
Jag hade en toppenkväll! Som jag tidigare skrivit var det planer på en lugn tillställning hos Martin Linge. Blev hämtad av Oscar och anlände till Berga strax före fyra. Vi lagade mat och folk droppade in allteftersom. Efter någon timme intogs första cidern och ytterligare lite senare blev det fördrink och middag. Maten var excellent och sällskapet likaså.
För att undvika föregående års misstag att äta så mycket att man bara blir trött och seg, bestämde vi oss för att vänta med efterrätten. Dumt beslut kanske, i alla fall för den som var sugen på päron. Härifrån gick det nämligen utför och det var naturligtvis ingen som längre var tillräckligt nykter för att kunna ordna med någon dessert.
Lekar och sällskapsspel blev det, mycket mousserade vin, mer folk som kom och bra drag i källaren. Vid tolvslaget drog vi oss upp på kullen en bit från huset, beundrade fyverkerier och skålade i 230-kronors champagne jag inte har en aning om hur den smakade.
Festen fortsatte och även om minnet sviker mig en aning vill jag påstå att det var en mycket trevlig kväll och natt. Allt annat än lugn visserligen, men är det någon kväll på året man faktiskt får dricka sig redlöst berusad är det nog ändå denna!
Jag hade en toppenkväll! Som jag tidigare skrivit var det planer på en lugn tillställning hos Martin Linge. Blev hämtad av Oscar och anlände till Berga strax före fyra. Vi lagade mat och folk droppade in allteftersom. Efter någon timme intogs första cidern och ytterligare lite senare blev det fördrink och middag. Maten var excellent och sällskapet likaså.
För att undvika föregående års misstag att äta så mycket att man bara blir trött och seg, bestämde vi oss för att vänta med efterrätten. Dumt beslut kanske, i alla fall för den som var sugen på päron. Härifrån gick det nämligen utför och det var naturligtvis ingen som längre var tillräckligt nykter för att kunna ordna med någon dessert.
Lekar och sällskapsspel blev det, mycket mousserade vin, mer folk som kom och bra drag i källaren. Vid tolvslaget drog vi oss upp på kullen en bit från huset, beundrade fyverkerier och skålade i 230-kronors champagne jag inte har en aning om hur den smakade.
Festen fortsatte och även om minnet sviker mig en aning vill jag påstå att det var en mycket trevlig kväll och natt. Allt annat än lugn visserligen, men är det någon kväll på året man faktiskt får dricka sig redlöst berusad är det nog ändå denna!
Mellandagar.
Jag vet inte hur jag lyckades, men såhär efteråt kan jag nästan inte komma på någonting jag faktiskt gjorde under dessa dagar, och ändå var jag upptagen i stort sett varenda sekund.
Jobbade gjorde jag visserligen en del. Tror jag fick ihop sex pass tillslut, visserligen var några av dem väldigt korta, men lite pengar ska man ha tjänat ihop ändå. Kul var det dessutom, att få göra någonting omväxlande, som inte har med räknande och stillasittande att göra. Och så fick jag många timmar med Jess och Freddan. Underbara människor, de höjer verkligen stämningen på det stället!
Annars ägnade jag mycket tid åt att hålla mig borta från affärer och mellandagsrea. Dels för att min ekonomi inte direkt ser ljus ut, men även för att jag aldrig riktigt gillat det där med rea. Jag klarar inte av trängseln, hetsen och köerna och även om om man står ut med dem tycker jag det är väldigt sällan man ens lycka något som är i närheten av ens egen storlek. Dessutom förstår jag mig verkligen inte på de människor som tycker att de sparar (eller i värsta fall "tjänar") pengar på att köpa prylar på rea, mestadels skräpsaker som aldrig skulle fått följa med hem annars men bara för att de nu säljs till ett lägre pris plötsligt förvandlats till fynd. Nej, inte en affär besöktes under denna period!
Jag passade på att träffa vänner istället. De där som man bara ser en gång i halvåret. Hälsade på hos Sandra, fikade med gänget på stan, hade pokerkväll med grabbarna samt kusinen, åkte med sistnämnda till Cloetta Center och såg LHC köra över Skellefteå AIK, spelade GHwt med Jerry o co och ägnade många timmar (bland annat juldagskvällen) åt att gå igenom gamla minnen med Erik.
Riktigt fina dagar. De tog slut alldeles för fort!
(Bild tagen i Alanya -06)
Jobbade gjorde jag visserligen en del. Tror jag fick ihop sex pass tillslut, visserligen var några av dem väldigt korta, men lite pengar ska man ha tjänat ihop ändå. Kul var det dessutom, att få göra någonting omväxlande, som inte har med räknande och stillasittande att göra. Och så fick jag många timmar med Jess och Freddan. Underbara människor, de höjer verkligen stämningen på det stället!
Annars ägnade jag mycket tid åt att hålla mig borta från affärer och mellandagsrea. Dels för att min ekonomi inte direkt ser ljus ut, men även för att jag aldrig riktigt gillat det där med rea. Jag klarar inte av trängseln, hetsen och köerna och även om om man står ut med dem tycker jag det är väldigt sällan man ens lycka något som är i närheten av ens egen storlek. Dessutom förstår jag mig verkligen inte på de människor som tycker att de sparar (eller i värsta fall "tjänar") pengar på att köpa prylar på rea, mestadels skräpsaker som aldrig skulle fått följa med hem annars men bara för att de nu säljs till ett lägre pris plötsligt förvandlats till fynd. Nej, inte en affär besöktes under denna period!
Jag passade på att träffa vänner istället. De där som man bara ser en gång i halvåret. Hälsade på hos Sandra, fikade med gänget på stan, hade pokerkväll med grabbarna samt kusinen, åkte med sistnämnda till Cloetta Center och såg LHC köra över Skellefteå AIK, spelade GHwt med Jerry o co och ägnade många timmar (bland annat juldagskvällen) åt att gå igenom gamla minnen med Erik.
Riktigt fina dagar. De tog slut alldeles för fort!
(Bild tagen i Alanya -06)Julafton.
Som en ursäkt för min dåliga uppdatering kommer här en liten sammanfattning av jullovet.
Vi börjar med julafton som traditionsenligt (22a året i rad för min del) firades i Örebro. För en gångs skull var jag någorlunda frisk och kunde njuta av mat och umgänge. Hela sexton personer var vi som lyckades klämma in oss i samma hus och, mer eller mindre, hålla sams under helgen.
Och umgicks gjorde vi. Tog oss igenom en relativt smärtfri omgång hasard, klädde granen (som trots att glittret bara räckte till övre halvan blev väldigt fin), spelade mycket kort, och till min och mina systrars stora glädje även en väldig massa Super Mario Bros III. Jag vågar nog påstå julens största sorg var när Linn's älskade nintendo åtta-bitars från 1980-talet efter många timmars håll-i-gång slutligen drog sin sin sista suck och sade farväl till världen.
Vi hämtade oss dock ganska snabbt och ägnade oss åt viktiga saker som att äta julskinka, äta nötter, äta allt möjligt från julbordet, äta julkakor, dricka julöl, dricka julmust, dricka julnubbar osv. Mycket gott!
Julens näst största sorg inträffade klockan 14:58 den 24e december. Då satt vi mysigt, trångt ihopklämda framför morfars gamla TV och såg Lasse Kronér tända sitt ljus medan han blev allt blekare för att slutligen helt tappa färgen. Trots ihärdiga mekanden med antenn- och scartsladdar lyckades vi inte återfå denna och lätt panik bröt ut på flera håll. Efter lite peppande och positivt tänk (äntligen fick schackbrädet sitt rätta utseende) lugnade vi trots allt ner oss och tittade på programmet ändå. Bättre en svartvit Kalle Anka än ingen alls!
När timmen var över och de som somnat skakats till liv igen förflyttade sig hela sällskapet till vardagsrummet där jultomten så småningom uppenbarade sig, med en massa paket naturligtvis. Efter bara ungefär tjugo minuters dividerande och diskuterande kom vi fram till att klapparna skulle öppnas en i taget så alla fick chansen att se vad övriga släkten hade fått. Två och en halv timme senare var golvet fyllt av inslagspapper och alla nöjda och glada över fina saker.
Kvällen avslutades sedan med en sen promenad genom snö och kyla. Jag, mormor och min kusin Sara gick till kyrkan för att lyssna på midnattsmässan. Ett mycket stämningsfullt och fint slut på en alldeles underbar, kanske den allra bästa, julafton!
Nedan ser ni först jag och jultomten (iklädd mormors röda kappa), därefter jag som glatt leende visar upp mina julklappar, och slutligen min fantastiskt söta kusin Alva, 1.5 år.
Vi börjar med julafton som traditionsenligt (22a året i rad för min del) firades i Örebro. För en gångs skull var jag någorlunda frisk och kunde njuta av mat och umgänge. Hela sexton personer var vi som lyckades klämma in oss i samma hus och, mer eller mindre, hålla sams under helgen.
Och umgicks gjorde vi. Tog oss igenom en relativt smärtfri omgång hasard, klädde granen (som trots att glittret bara räckte till övre halvan blev väldigt fin), spelade mycket kort, och till min och mina systrars stora glädje även en väldig massa Super Mario Bros III. Jag vågar nog påstå julens största sorg var när Linn's älskade nintendo åtta-bitars från 1980-talet efter många timmars håll-i-gång slutligen drog sin sin sista suck och sade farväl till världen.
Vi hämtade oss dock ganska snabbt och ägnade oss åt viktiga saker som att äta julskinka, äta nötter, äta allt möjligt från julbordet, äta julkakor, dricka julöl, dricka julmust, dricka julnubbar osv. Mycket gott!
Julens näst största sorg inträffade klockan 14:58 den 24e december. Då satt vi mysigt, trångt ihopklämda framför morfars gamla TV och såg Lasse Kronér tända sitt ljus medan han blev allt blekare för att slutligen helt tappa färgen. Trots ihärdiga mekanden med antenn- och scartsladdar lyckades vi inte återfå denna och lätt panik bröt ut på flera håll. Efter lite peppande och positivt tänk (äntligen fick schackbrädet sitt rätta utseende) lugnade vi trots allt ner oss och tittade på programmet ändå. Bättre en svartvit Kalle Anka än ingen alls!
När timmen var över och de som somnat skakats till liv igen förflyttade sig hela sällskapet till vardagsrummet där jultomten så småningom uppenbarade sig, med en massa paket naturligtvis. Efter bara ungefär tjugo minuters dividerande och diskuterande kom vi fram till att klapparna skulle öppnas en i taget så alla fick chansen att se vad övriga släkten hade fått. Två och en halv timme senare var golvet fyllt av inslagspapper och alla nöjda och glada över fina saker.
Kvällen avslutades sedan med en sen promenad genom snö och kyla. Jag, mormor och min kusin Sara gick till kyrkan för att lyssna på midnattsmässan. Ett mycket stämningsfullt och fint slut på en alldeles underbar, kanske den allra bästa, julafton!
Nedan ser ni först jag och jultomten (iklädd mormors röda kappa), därefter jag som glatt leende visar upp mina julklappar, och slutligen min fantastiskt söta kusin Alva, 1.5 år.
Gott nytt år!
Hej allihopa!
Som ni har märkt har jag tagit jullov och bloggen med mig. Nu är jag dock tillbaka, full av energi och motivation!
Jag har haft en alldeles underbar jul med familj och släkt, ätit hur mycket gott som helst, fått fina julklappar, umgåtts, tagit det lugnt och helt enkelt bara haft det bra.
Nu är årets sista dag kommen och en liten sammanfattning av 2008 kommer i dagarna. Strax ska jag bege mig till Martin Linge där den numera tradiotionella nyårsmiddagen hålls. Ser ut att bli en relativt lugn tillställning i år, inte mig emot! Tror det kommer bli toppen!
Jag och isbjörnen önskar er alla ett riktig gott nytt år!
Lite förändring sen sist..
Som ni har märkt har jag tagit jullov och bloggen med mig. Nu är jag dock tillbaka, full av energi och motivation!
Jag har haft en alldeles underbar jul med familj och släkt, ätit hur mycket gott som helst, fått fina julklappar, umgåtts, tagit det lugnt och helt enkelt bara haft det bra.
Nu är årets sista dag kommen och en liten sammanfattning av 2008 kommer i dagarna. Strax ska jag bege mig till Martin Linge där den numera tradiotionella nyårsmiddagen hålls. Ser ut att bli en relativt lugn tillställning i år, inte mig emot! Tror det kommer bli toppen!
Jag och isbjörnen önskar er alla ett riktig gott nytt år!
Lite förändring sen sist..
Galet.
Förvirrade tider. Galna tider. Passande för ett jordskalv i Skåne. Det är inte ofta man blir väckt av att hela lägenheten verkligen skakar!
Runt kvart över sex imorse (tydligen, jag hade inte riktigt koll på tiden i mitt yrvakna tillstånd) satte det igång och ska ha hållt på i fem-tio sekunder, men nog kändes det längre. Min första tanke var "Åh, coolt, jordbävning!", nästa "Näh, vadå, sånt händer inte här. Jag inbillar mig!". Minns att jag gick upp och öppnade sovrumsdörren som skakade något fruktansvärt, därefter intalade jag mig själv att hela situationen bara var en illusion, och somnade om.
Tydligen var detta (antagligen) det största skalvet i Sverige på över hundra år. Har läst lite kommentarer från folk runtom i länet och de flesta verkar antingen tycka att det var obehagligt och fasar för att jordens undergång nu närmar sig, eller också anse att skalvet var larvigt litet och uppståndelsen överdriven. Säga vad man vill, men jag tycker bara det var grymt häftigt!!
Över till annat, senaste veckan har varit fortsatt upp och ner. Jag har fastnat i en riktig svacka, och är definitivt inte ensam om det. Det är mörkt, grått, tråkigt, ångestfyllt och alldeles för mycket. Så mycket att man tillslut bara kopplar bort allting och ägnar sig åt annat.
För att liva upp stämningen har jag bland annat varit på en impulsshoppingtur till ikea där jag övade på att backa med släp, tagit itu med träningen och redan märkt resultat, nästan lärt mig att lösa en 4*4 rubiks kub, sett på underbara julfilmer (Love Actually, Die Hard II) samt påbörjat julklappsinköpen. (En är färdig, de övriga lär antagligen i vanlig ordning inhandlas den tjugotredje.)
Resten av tiden går åt till att längta hem-hem. Jag behöver ledighet och tid att återhämta mig efter den här snurriga, galna hösten!
Runt kvart över sex imorse (tydligen, jag hade inte riktigt koll på tiden i mitt yrvakna tillstånd) satte det igång och ska ha hållt på i fem-tio sekunder, men nog kändes det längre. Min första tanke var "Åh, coolt, jordbävning!", nästa "Näh, vadå, sånt händer inte här. Jag inbillar mig!". Minns att jag gick upp och öppnade sovrumsdörren som skakade något fruktansvärt, därefter intalade jag mig själv att hela situationen bara var en illusion, och somnade om.
Tydligen var detta (antagligen) det största skalvet i Sverige på över hundra år. Har läst lite kommentarer från folk runtom i länet och de flesta verkar antingen tycka att det var obehagligt och fasar för att jordens undergång nu närmar sig, eller också anse att skalvet var larvigt litet och uppståndelsen överdriven. Säga vad man vill, men jag tycker bara det var grymt häftigt!!
Över till annat, senaste veckan har varit fortsatt upp och ner. Jag har fastnat i en riktig svacka, och är definitivt inte ensam om det. Det är mörkt, grått, tråkigt, ångestfyllt och alldeles för mycket. Så mycket att man tillslut bara kopplar bort allting och ägnar sig åt annat.
För att liva upp stämningen har jag bland annat varit på en impulsshoppingtur till ikea där jag övade på att backa med släp, tagit itu med träningen och redan märkt resultat, nästan lärt mig att lösa en 4*4 rubiks kub, sett på underbara julfilmer (Love Actually, Die Hard II) samt påbörjat julklappsinköpen. (En är färdig, de övriga lär antagligen i vanlig ordning inhandlas den tjugotredje.)
Resten av tiden går åt till att längta hem-hem. Jag behöver ledighet och tid att återhämta mig efter den här snurriga, galna hösten!
Underbar.
Ja, det var ett sen tag. Vet inte riktigt vad jag ska säga till mitt försvar, men helgen var fullspäckad och resten av mina mycket rimliga skäl till frånvaro tänker jag inte ta upp här.
Mitt nya liv har pågått i en dryg vecka och nu tror ni säkert att jag har hållt mig borta från bloggandet för att jag inte vågat erkänna att det har gått åt skogen. Riktigt så drastiska ska vi inte vara, men visst ligger det lite i det. Som någon kommenterade tog jag mig nog vatten över huvudet när jag bestämde mig för att allt skulle bli bättre på samma gång. Fester har av förklarliga skäl varit svårt att hålla sig från, ordentlig sömn har jag inte fått på länge och motivationen till plugg är låg, riktigt låg. Men å andra sidan har jag haft en helt underbar helg och känt mig lyckligare än vad jag gjort på flera månader. Eftersom detta är själva målet med hela "nya livet"-grejen måste jag därför säga att jag ändå tycker jag har lyckats till viss del.
Som sagt, vilken helg! Totally awesome. Älskade Emma, Ida, Becca och Emma var här och förgyllde tiden. Det var galet mycket fest, tjejsnack, skratt och minnen.
Hämtade upp dem på stationen i fredags eftermiddag och vi hann med en fika på Espressohouse innan det var dags att åka hem till mig och förbereda oss inför kvällen. Krisse hade födelsedagsfest på Hallands, en mycket efterlängtad tillställning, och det blev precis så kul som vi hoppats! Förfest, sittning, mellansnack, fest, dans till stängning och därefter grym efterfest hos mig med singstar fram till halv sex på morgonen. (Ja, stackars grannar).
Lördagen var lite lugnare. Sightseeing i Lund, snabbvisit i domkyrkan och ännu ett besök på Espressohouse. Tacos och förfest, mängder med drinkar och ännu mer singstar. Den planerade utgången blev visserligen aldrig av, men det blev en toppenkväll ändå. Helt fantastisk!
(Ja, det går alldeles utmärkt att äta cider. Gott är det också, men man mår lite illa efteråt. Och det är kallt!)
Thank you babes!
Mitt nya liv har pågått i en dryg vecka och nu tror ni säkert att jag har hållt mig borta från bloggandet för att jag inte vågat erkänna att det har gått åt skogen. Riktigt så drastiska ska vi inte vara, men visst ligger det lite i det. Som någon kommenterade tog jag mig nog vatten över huvudet när jag bestämde mig för att allt skulle bli bättre på samma gång. Fester har av förklarliga skäl varit svårt att hålla sig från, ordentlig sömn har jag inte fått på länge och motivationen till plugg är låg, riktigt låg. Men å andra sidan har jag haft en helt underbar helg och känt mig lyckligare än vad jag gjort på flera månader. Eftersom detta är själva målet med hela "nya livet"-grejen måste jag därför säga att jag ändå tycker jag har lyckats till viss del.
Som sagt, vilken helg! Totally awesome. Älskade Emma, Ida, Becca och Emma var här och förgyllde tiden. Det var galet mycket fest, tjejsnack, skratt och minnen.
Hämtade upp dem på stationen i fredags eftermiddag och vi hann med en fika på Espressohouse innan det var dags att åka hem till mig och förbereda oss inför kvällen. Krisse hade födelsedagsfest på Hallands, en mycket efterlängtad tillställning, och det blev precis så kul som vi hoppats! Förfest, sittning, mellansnack, fest, dans till stängning och därefter grym efterfest hos mig med singstar fram till halv sex på morgonen. (Ja, stackars grannar).
Lördagen var lite lugnare. Sightseeing i Lund, snabbvisit i domkyrkan och ännu ett besök på Espressohouse. Tacos och förfest, mängder med drinkar och ännu mer singstar. Den planerade utgången blev visserligen aldrig av, men det blev en toppenkväll ändå. Helt fantastisk!
(Ja, det går alldeles utmärkt att äta cider. Gott är det också, men man mår lite illa efteråt. Och det är kallt!)
Thank you babes!
Juletider och förändring.
Igår var det första advent. Mys och julbak hos syrran skulle det bli. Mysigt blev det, med tända ljus och vacker julmusik, men baket gick väl sådär. När Linn var klar med sina trettiotvå lussekatter hade jag lyckats forma fem klumpar på min plåt. Inga vidare skills där alltså.
Åkte hem och vilade efter den hårda persen för att sedan göra ett nytt försök att komma in i julstämningen. Jag bestämde mig för att klä granen.
Denna procedur tog inte särskilt lång tid.
Däremot ägnade jag en bra stund åt att beundra mitt verk. Och medan jag satt och betraktade denna lite klena, ensamma skapelse bestämde jag mig för att nu var det dags för en förändring. (För min egen del alltså, inte för granens.)
Jag har grävt ner mig, gråtit, grubblat, grälat och genomlevt mindre roliga dagar. En hel del har retts ut och det känns bra, åtminstone till hälften. Det är dags att gå vidare nu.
Så, idag började jag mitt nytt nya liv. Ja, jag vet. Det är sånt man har sagt, gång på gång, och aldrig lyckats hålla mer än några timmar. Men den här gången är det annorlunda. Så det så!
Jag har numera en hel drös bestämmelser att följa. Det handlar till största del om bättre matvanor och dygnsrytm, mer träning, plugg och städning samt mindre onyttigheter, undanflykter och förhalanden.
Och så har vi det viktigaste av allt, mina och min kära systers två gyllene regler, som kommer att göra oss mycket lyckligare i slutändan:
1. Inga killar
och, som följregel för att kunna följa första regeln;
2. Inget festande
(Ett undantag av regel nummer två kommer dock, av förklarliga skäl, att göras på fredag).
Mycket vågat att lova något sånt här i sin blogg. Desto mer spännande då att se hur det går. Ni får hålla koll på mig!
Åkte hem och vilade efter den hårda persen för att sedan göra ett nytt försök att komma in i julstämningen. Jag bestämde mig för att klä granen.
Denna procedur tog inte särskilt lång tid.
Däremot ägnade jag en bra stund åt att beundra mitt verk. Och medan jag satt och betraktade denna lite klena, ensamma skapelse bestämde jag mig för att nu var det dags för en förändring. (För min egen del alltså, inte för granens.)
Jag har grävt ner mig, gråtit, grubblat, grälat och genomlevt mindre roliga dagar. En hel del har retts ut och det känns bra, åtminstone till hälften. Det är dags att gå vidare nu.
Så, idag började jag mitt nytt nya liv. Ja, jag vet. Det är sånt man har sagt, gång på gång, och aldrig lyckats hålla mer än några timmar. Men den här gången är det annorlunda. Så det så!
Jag har numera en hel drös bestämmelser att följa. Det handlar till största del om bättre matvanor och dygnsrytm, mer träning, plugg och städning samt mindre onyttigheter, undanflykter och förhalanden.
Och så har vi det viktigaste av allt, mina och min kära systers två gyllene regler, som kommer att göra oss mycket lyckligare i slutändan:
1. Inga killar
och, som följregel för att kunna följa första regeln;
2. Inget festande
(Ett undantag av regel nummer två kommer dock, av förklarliga skäl, att göras på fredag).
Mycket vågat att lova något sånt här i sin blogg. Desto mer spännande då att se hur det går. Ni får hålla koll på mig!
Man är sin egen lyckas smed.
Ett varmt skumbad med R.E.M på i bakgrunden, två rutor mörk choklad med havssalt och ett glas baileys med mjölk och is, samt en rykande färsk Bamse-tidning.
Det inre lugn som nu infinner sig har inte funnits där på evigheter.
Det inre lugn som nu infinner sig har inte funnits där på evigheter.
Twilight.
Det är något speciellt med onsdagar. Man blir alltid gladare då. Det är inte lika svårt att komma upp på morgonen. Problemen går lättare att trycka undan. Den ihållande smärtan lättar. Ja, livet känns så mycket enklare på onsdagar. Sen om det har med någon högre makt att göra, eller om det bara är så att Grey's Anatomy visas på TVn, det kan ju diskuteras.
Nu när vi ändå är inne på ämnet sjukhus kom jag osökt att tänka på vampyrer. Vi var alltså på bio i måndags, jag och brudarna. Och vi såg en alldeles underbar film. Twilight. En sån där lite fånig historia med ett ohållbart kärlekspar och påhittade figurer, som inte existerar i verkligeheten, med krafter som är vetenskapligt omöjliga att besitta. Men likt förbannat en underbar film. Jag satt i två timmar med ett konstant leende på läpparna och min enda önskan i hela världen var att den aldrig skulle ta slut. Se den!
Annars har jag ägnat en stor del av de senaste dagarna åt att prata. Faktiskt. Jag som försökt hävda att det inte är någon idé att gräva för mycket, att älta. Att det inte finns något att prata om. Det gör det. Och det är lika bra att ta tag i det direkt. Det är jobbigt, men man måste tvinga sig till det ändå. Möta problemen istället för att skjuta iväg dem, förtränga, förneka. Det som har hänt går inte att ångra, det är bara dumt att tro att man kan försöka radera.
Sju minuter kvar. Jag måste börja värma upp, både mig själv och TVn. Koppla bort msn och mobiltelefonen, sjunka in i mig själv och bara koncentrera mig på den svarta skärmen. Klockan tjugoett och en timme framåt är helig tid. Så är det bara.
Nu när vi ändå är inne på ämnet sjukhus kom jag osökt att tänka på vampyrer. Vi var alltså på bio i måndags, jag och brudarna. Och vi såg en alldeles underbar film. Twilight. En sån där lite fånig historia med ett ohållbart kärlekspar och påhittade figurer, som inte existerar i verkligeheten, med krafter som är vetenskapligt omöjliga att besitta. Men likt förbannat en underbar film. Jag satt i två timmar med ett konstant leende på läpparna och min enda önskan i hela världen var att den aldrig skulle ta slut. Se den!
Annars har jag ägnat en stor del av de senaste dagarna åt att prata. Faktiskt. Jag som försökt hävda att det inte är någon idé att gräva för mycket, att älta. Att det inte finns något att prata om. Det gör det. Och det är lika bra att ta tag i det direkt. Det är jobbigt, men man måste tvinga sig till det ändå. Möta problemen istället för att skjuta iväg dem, förtränga, förneka. Det som har hänt går inte att ångra, det är bara dumt att tro att man kan försöka radera.
Sju minuter kvar. Jag måste börja värma upp, både mig själv och TVn. Koppla bort msn och mobiltelefonen, sjunka in i mig själv och bara koncentrera mig på den svarta skärmen. Klockan tjugoett och en timme framåt är helig tid. Så är det bara.
Lägesrapport.
Det är svårt ibland att svara på frågan hur man mår. Det är mycket upp och ner, man vill kanske inte riktigt känna efter och man vet heller inte hur man ska uttrycka sig. För att göra detta lite enklare (för både er och mig) har jag, som en sann civilingenjör, utfört några enkla beräkningar. (Är det någon som vet en mer exakt formel är ni välkomna att säga till).
+ Igår kurerade jag mig genom tre långa vinterpromenader och en bondfilm med chips och cola. Diamonds are forever var mycket bättre än jag mindes den. Jag kunde nästan le åt skämten.
+ Alla människor är inte lika hemska. Jag har några av världens finaste vänner och en helt underbar familj. Tack ni som ringer, stöttar, tröstar, lyssnar, kramar och bryr sig. Det är ni som får mig att orka ta mig framåt.
+ Nya bekantskaper. Nya vänner.
+ Trots att vi är i Skåne har snön lagt sig och världen är vit. Vackert, mysigt och ett litet ljus i allt det svarta.
- Det går verkligen inte att plugga. Jag kan inte koncentrera mig. Inte koppla bort tankarna från det som hände.
- Idag har jag raderat ungefär tvåhundra sms. Det gör ont.
- GG förlorade sin cupmatch igår och kommer därmed inte att spela något mer i år. Sjukt tråkigt, både att jag spelade fullkomligt uselt och att matcherna, som har varit en av höjdpunkterna varje vecka, nu är över.
- Det är snö ute. Halt som tusan och kallt som satan. Det tar numera dubbelt så lång tid att åka till skolan.
- Märkligt nog blir det mycket tråkigare att se på Bond när man får kommentera och diskutera den med sig själv.
- Svårt att sova, svårt att äta. Svårt att göra så mycket överhuvudtaget, förutom det allra nödvändigaste.
Slutsats: Att på tre dagar gå från minus oändligheten till minus två måste ju ändå ses som positivt. Jag har överlevt hittills, jag skulle inte vilja påstå att jag mår bra, men åtminstone bättre. Kanske finns det hopp om en framtid ändå, även om den fortfarande inte syns i mörkret.
+ Igår kurerade jag mig genom tre långa vinterpromenader och en bondfilm med chips och cola. Diamonds are forever var mycket bättre än jag mindes den. Jag kunde nästan le åt skämten.
+ Alla människor är inte lika hemska. Jag har några av världens finaste vänner och en helt underbar familj. Tack ni som ringer, stöttar, tröstar, lyssnar, kramar och bryr sig. Det är ni som får mig att orka ta mig framåt.
+ Nya bekantskaper. Nya vänner.
+ Trots att vi är i Skåne har snön lagt sig och världen är vit. Vackert, mysigt och ett litet ljus i allt det svarta.
- Det går verkligen inte att plugga. Jag kan inte koncentrera mig. Inte koppla bort tankarna från det som hände.
- Idag har jag raderat ungefär tvåhundra sms. Det gör ont.
- GG förlorade sin cupmatch igår och kommer därmed inte att spela något mer i år. Sjukt tråkigt, både att jag spelade fullkomligt uselt och att matcherna, som har varit en av höjdpunkterna varje vecka, nu är över.
- Det är snö ute. Halt som tusan och kallt som satan. Det tar numera dubbelt så lång tid att åka till skolan.
- Märkligt nog blir det mycket tråkigare att se på Bond när man får kommentera och diskutera den med sig själv.
- Svårt att sova, svårt att äta. Svårt att göra så mycket överhuvudtaget, förutom det allra nödvändigaste.
Total summa: + + + + - - - - - - = - -
Slutsats: Att på tre dagar gå från minus oändligheten till minus två måste ju ändå ses som positivt. Jag har överlevt hittills, jag skulle inte vilja påstå att jag mår bra, men åtminstone bättre. Kanske finns det hopp om en framtid ändå, även om den fortfarande inte syns i mörkret.
