f e l l e

Ett varmt skumbad med R.E.M på i bakgrunden, två rutor mörk choklad med havssalt och ett glas baileys med mjölk och is, samt en rykande färsk Bamse-tidning.

Det inre lugn som nu infinner sig har inte funnits där på evigheter.

Det är något speciellt med onsdagar. Man blir alltid gladare då. Det är inte lika svårt att komma upp på morgonen. Problemen går lättare att trycka undan. Den ihållande smärtan lättar. Ja, livet känns så mycket enklare på onsdagar. Sen om det har med någon högre makt att göra, eller om det bara är så att Grey's Anatomy visas på TVn, det kan ju diskuteras.

Nu när vi ändå är inne på ämnet sjukhus kom jag osökt att tänka på vampyrer. Vi var alltså på bio i måndags, jag och brudarna. Och vi såg en alldeles underbar film. Twilight. En sån där lite fånig historia med ett ohållbart kärlekspar och påhittade figurer, som inte existerar i verkligeheten, med krafter som är vetenskapligt omöjliga att besitta. Men likt förbannat en underbar film. Jag satt i två timmar med ett konstant leende på läpparna och min enda önskan i hela världen var att den aldrig skulle ta slut. Se den!

Annars har jag ägnat en stor del av de senaste dagarna åt att prata. Faktiskt. Jag som försökt hävda att det inte är någon idé att gräva för mycket, att älta. Att det inte finns något att prata om. Det gör det. Och det är lika bra att ta tag i det direkt. Det är jobbigt, men man måste tvinga sig till det ändå. Möta problemen istället för att skjuta iväg dem, förtränga, förneka. Det som har hänt går inte att ångra, det är bara dumt att tro att man kan försöka radera.

Sju minuter kvar. Jag måste börja värma upp, både mig själv och TVn. Koppla bort msn och mobiltelefonen, sjunka in i mig själv och bara koncentrera mig på den svarta skärmen. Klockan tjugoett och en timme framåt är helig tid. Så är det bara.

Det är svårt ibland att svara på frågan hur man mår. Det är mycket upp och ner, man vill kanske inte riktigt känna efter och man vet heller inte hur man ska uttrycka sig. För att göra detta lite enklare (för både er och mig) har jag, som en sann civilingenjör, utfört några enkla beräkningar. (Är det någon som vet en mer exakt formel är ni välkomna att säga till).

+ Igår kurerade jag mig genom tre långa vinterpromenader och en bondfilm med chips och cola. Diamonds are forever var mycket bättre än jag mindes den. Jag kunde nästan le åt skämten.
+ Alla människor är inte lika hemska. Jag har några av världens finaste vänner och en helt underbar familj. Tack ni som ringer, stöttar, tröstar, lyssnar, kramar och bryr sig. Det är ni som får mig att orka ta mig framåt.
+ Nya bekantskaper. Nya vänner.   
+ Trots att vi är i Skåne har snön lagt sig och världen är vit. Vackert, mysigt och ett litet ljus i allt det svarta.

- Det går verkligen inte att plugga. Jag kan inte koncentrera mig. Inte koppla bort tankarna från det som hände.
- Idag har jag raderat ungefär tvåhundra sms. Det gör ont.
- GG förlorade sin cupmatch igår och kommer därmed inte att spela något mer i år. Sjukt tråkigt, både att jag spelade fullkomligt uselt och att matcherna, som har varit en av höjdpunkterna varje vecka, nu är över.
- Det är snö ute. Halt som tusan och kallt som satan. Det tar numera dubbelt så lång tid att åka till skolan.
- Märkligt nog blir det mycket tråkigare att se på Bond när man får kommentera och diskutera den med sig själv.
- Svårt att sova, svårt att äta. Svårt att göra så mycket överhuvudtaget, förutom det allra nödvändigaste.


Slutsats: Att på tre dagar gå från minus oändligheten till minus två måste ju ändå ses som positivt. Jag har överlevt hittills, jag skulle inte vilja påstå att jag mår bra, men åtminstone bättre. Kanske finns det hopp om en framtid ändå, även om den fortfarande inte syns i mörkret.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Egentligen vill jag bara att hela världen ska få veta vad ni gjorde, veta vilka vi svin ni är. Men det vore att sjunka ner till er nivå och så mycket stolthet har jag ändå kvar att jag inte tillåter mig själv till det.

Man tror att man känner någon. Man tror att man kan lita på en människa. Man tror att folk är ärliga och vill väl. Jag tror inte längre.

Livet har återigen blivit en kamp där varje dag går ut på att överleva. En ständigt isande smärta. Alla känslor slåss med varandra och tillslut finns bara tomhet kvar.

Jag hade äntligen lyckats ta mig upp på fötter, känna lite fast mark, fått världen att sluta gunga. Den senaste veckan var så bra. Vi lagade mat och såg på Bond-filmer, jag briljerade i mina korpenmatcher, vi hade planer och jag var bara glad. Och så kom nästa slag. Man faller igen, tyngre och djupare och slår i botten hårt. Hur många gånger orkar man resa sig upp?

Jag har hur mycket som helst att plugga. Ligger efter i allt och borde suttit och räknat hela helgen. Men det går inte, ingenting går. All kraft har runnit av mig

Jag är trött på illamående och att inte kunna äta.

Jag är trött på att få höra att om ett halvår kommer allt känns bättre. Hur ska man kunna se så långt framåt när man knappt klarar att tänka på morgondagen?

Och framför allt är jag är trött på att alltid känna mig så jävla misslyckad.

Jag skulle nog vilja påstå, att det här är det värsta sveket jag råkat ut för.

Man kan alltid komma med bortförklaringar. Det finns ständigt saker att skylla på. Men det finns också alltid en gräns. Någonstans där man inte längre kan skylla på onykterhet.

Och så som de gjorde, så gör man fan inte. Det var det allra, allra lägsta.

Bryr man sig det allra minsta, har man något samvete kvar, ja då händer det inte.

Förnekelse.

Ge upp.

Ni har redan sjunkit så lågt som man kan.

Hat är ett väldigt starkt ord. Men ni förtjänar inte bättre än det.

Spänningen var olidlig. Inför denna avgörande omgång låg tre lag i toppen på samma poäng, GG var ett av dem. Tråkigt nog lyckades vi inte få någon ordning på spelet och efter full tid var ställningen 3-3. I och med detta blev vi nedpetade till tredje plats i tabellen. En rätt usel avslutning på en annars strålande höstsäsong.

Kvällen var dock inte slut där. I den match som spelades direkt efter vår var ett av lagen en man kort, och jag blev tillfrågad om jag kunde ställa upp. Sagt och gjort, det säger man inte nej till!


Nu mår jag ganska illa. Det tär lite att spela sjuttiotvå minuter intensiv inneftboll. Speceillt när man precis blivit frisk från två veckors förkylning. Men det var värt. Sjukt kul att spela!

Jag gjorde precis någonting mycket intelligent.

Slutade skolan tidigt idag och kände att det var dags att få undan lite av klädbergen på mitt golv. Således tid att tvätta.

Jag gick ner till källaren, låste upp tvättstugan, lade nycklarna på en av tvättmaskinerna, slängde in tvätten, körde igång programmet, tog den tomma korgen och gick ut ur tvättstugan.

I samma sekund som dörren slog igen bakom mig kom jag på det. Nycklarna. På maskinen. Jag kunde se dem genom fönstret i dörren. Så nära, och ändå så oåtkomliga. De låg där och pekade på mig, liksom skrattade åt mig.

Några sekunder passerade och jag kunde inte tänka klart. Lägenheten var låst. Jag kunde inte komma åt mina nycklar. Det var bara några få plusgrader i luften. Lätt panik. Vad gör man?

Man ringder den som har extranyckeln såklart. Som lyckligtvis råkar vara hemma och villig att cykla över med den på direkten (Tack!). Annars hade det blivit att vänta i några antagligen rätt kyliga timmar.

Läsvecka tre är avklarad. Jag lever!

Blev rätt nice tillslut. En hel del sena eftermiddagar/kvällar i skolan. Några svordomar varje morgon jag vaknade och fortfarande hade taggtråd i halsen. Och mycket annat än plugg hanns inte med. Men mekanikarbetet är äntligen inlämnat och jag har haft en sjukt slapp helg.

Girls-weekend kan man säga. Jag och Linn fick besök av mamma och mormor. Käkat sjukt god mat, druckit massa vin, gått på stan, fikat, shoppat och så vidare. Besöket resulterade i att min frys och kyl numera är fylld av goda grejer, köket skinande rent och garderoben lite större. Dessutom är jag äntligen frisk, trots att lördagskvällen blev betydligt senare, och mycket blötare, än planerat.

Efter trerätters på Klostergatans vin och delikatess (helt fantastiskt gott) fick jag och Linn den briljanta idén att vi skulle ut och dansa. Den äldre halvan av familjen tog bussen hem medan vi gick till Herkules för att grunda.



Ja, vad gör man inte för att få så mycket alkohol som möjligt för pengarna? Jag beställde en Long island iced tea såklart. Vodka, gin, rom, tequila och cointreau. Mmm. Den gjorde susen! Det blev ÖGs och dans resten av kvällen. Linn vann vår ärofyllda tävling, jag fick konstiga drinkar, vissa var lite närgångna medan andra för tråkiga och efterfesten kom av sig. Kul med spontana utgångar!

Ni vet det där med karma, att människor får vad de förtjänar och att det alltid jämnar ut sig i slutändan? Som när Danny snor sin bäste väns brud och därför dör i kriget, medan Rafe som faktiskt förlåter honom överlever och blir jättelycklig? (Ja, jag såg Pearl Harbour igår).

Det funkar inte för mig. Jag förtjänar inte det där här.

Nästa vecka är det läsvecka tre. Läsvecka tre kommer antagligen att bli en av de jobbigaste veckorna i världshistorien. Förutom alla vanliga lektioner har vi inlämningsuppgift, dugga, två laborationer och ett projektarbete som ska fixas. En vecka som man har gått och fasat för ändå sedan man hörde talas om den. Nu är den här. Och naturligtvis är det då jag lyckas drar på sig en rejäl förkylning.

Det är verkligen inte rättvist. Jag har kurerat mig på alla tänkbara sätt. Det var fest torsdag, fredag, lördag och jag skippade alla tre. Har proppat i mig c-vitaminer, ipren och halstabletter, ätit vitlök och tagit vodka-shots och druckit mycket vatten och sovit och så vidare. Till absolut ingen nytta.

I fredags var det förfest här. Vi skulle ha schlagerkväll med mat och drinkar och singstar, planerad och upptaggad sedan veckor tillbaka. Dock var min hals så förstörd att drinkar inte var speciellt lockande, och inte en ton kunde sjungas. Inte rättvist.

Bio i onsdags, Quantum of solace förstås. James Bond. Jag älskar James Bond. Jag har sett fram emot den filmen i evigheter. Var fylld av barnslig spänning och iver när vi entrade biosalongen. Vad händer? Jag hamnar bakom jordens längsta människa, ungefär. Får sträcka och vrida på mig under hela filmen för att kunna se ordentligt. Nacksmärtor och svordomar, det är vad jag minns av det besöket. Verkligen inte rättvist!

Jag är ensam, fattig och sjuk. Om det nu finns något som heter rättvisa, så är det dags att utjämna balansen nu. Låt mig vinna en miljon eller bli uppraggad av Jude Law. Eller okej, jag kan vara generös, hundra tusen och en resa till Karibien räcker?

Helgen har åter varit en riktig berg- och dalbana. Ni som känner mig bra vet att jag alltid blir åksjuk på tivolin. Jag åker ändå, men blir yr, illamående och kan inte äta. Denna gång är inget undantag, även om bergbanan bara är en metafor. Allt det onda sätter sig som en klump i halsen.

Det var så mycket bra till att börja med. Torsdagen var vild fest. Förfest, utgång på ÖGs, dans till stängning, efterfest. Det var kul och kändes bra. För stunden.

Fredagens halloweenfest var sådär. Jag var mumie och mina säkerhetsnålade remsor envisades med att ramla ner gång på gång. Ingen bra outfit alltså, och jag var dessutom rätt seg. Istället för utgång blev det korridoren på Helsingkrona. Och hem hyfsat.

Lördagen var SÅ NICE. Bästa på länge. Sovmorgon. Mys i soffan. Bara vara. Hur bra som helst. Och sedan stack jag och Lotta bort till grabbarna. Bakade pizza och såg på disneyfilmer. Åt ostbågar och jordnötsringar och smågodis och glass och kom tillslut upp i fyra och en halv film. Projektor är bra skit.

Söndagen var....konstig. Och jag tänker för mycket, alldeles för sent.

Varför inser man aldrig hur mycket något betyder, förrän det är borta? Varför tar man så mycket för givet, varför visar man så sällan uppskattning? Varför kan man inte få spola tillbaka, välja om, spela över? (Allt är de där DVDernas fel. Det var så mycket bättre med video).

Varför ger man upp, utan att ens försöka?

"Vi har för närvarande störningar på sms-tjänsten i hela landet. Felsökning pågår."

Så kan de ju inte göra!?

Vad ska jag ta mig till??