f e l l e

Jag vet inte vad jag ska skriva. Egentligen vill jag bara att hela världen ska få veta vad ni gjorde, veta vilka vi svin ni är. Men det vore att sjunka ner till er nivå och så mycket stolthet har jag ändå kvar att jag inte tillåter mig själv till det.

Man tror att man känner någon. Man tror att man kan lita på en människa. Man tror att folk är ärliga och vill väl. Jag tror inte längre.

Livet har återigen blivit en kamp där varje dag går ut på att överleva. En ständigt isande smärta. Alla känslor slåss med varandra och tillslut finns bara tomhet kvar.

Jag hade äntligen lyckats ta mig upp på fötter, känna lite fast mark, fått världen att sluta gunga. Den senaste veckan var så bra. Vi lagade mat och såg på Bond-filmer, jag briljerade i mina korpenmatcher, vi hade planer och jag var bara glad. Och så kom nästa slag. Man faller igen, tyngre och djupare och slår i botten hårt. Hur många gånger orkar man resa sig upp?

Jag har hur mycket som helst att plugga. Ligger efter i allt och borde suttit och räknat hela helgen. Men det går inte, ingenting går. All kraft har runnit av mig

Jag är trött på illamående och att inte kunna äta.

Jag är trött på att få höra att om ett halvår kommer allt känns bättre. Hur ska man kunna se så långt framåt när man knappt klarar att tänka på morgondagen?

Och framför allt är jag är trött på att alltid känna mig så jävla misslyckad.