f e l l e

Det är svårt ibland att svara på frågan hur man mår. Det är mycket upp och ner, man vill kanske inte riktigt känna efter och man vet heller inte hur man ska uttrycka sig. För att göra detta lite enklare (för både er och mig) har jag, som en sann civilingenjör, utfört några enkla beräkningar. (Är det någon som vet en mer exakt formel är ni välkomna att säga till).

+ Igår kurerade jag mig genom tre långa vinterpromenader och en bondfilm med chips och cola. Diamonds are forever var mycket bättre än jag mindes den. Jag kunde nästan le åt skämten.
+ Alla människor är inte lika hemska. Jag har några av världens finaste vänner och en helt underbar familj. Tack ni som ringer, stöttar, tröstar, lyssnar, kramar och bryr sig. Det är ni som får mig att orka ta mig framåt.
+ Nya bekantskaper. Nya vänner.   
+ Trots att vi är i Skåne har snön lagt sig och världen är vit. Vackert, mysigt och ett litet ljus i allt det svarta.

- Det går verkligen inte att plugga. Jag kan inte koncentrera mig. Inte koppla bort tankarna från det som hände.
- Idag har jag raderat ungefär tvåhundra sms. Det gör ont.
- GG förlorade sin cupmatch igår och kommer därmed inte att spela något mer i år. Sjukt tråkigt, både att jag spelade fullkomligt uselt och att matcherna, som har varit en av höjdpunkterna varje vecka, nu är över.
- Det är snö ute. Halt som tusan och kallt som satan. Det tar numera dubbelt så lång tid att åka till skolan.
- Märkligt nog blir det mycket tråkigare att se på Bond när man får kommentera och diskutera den med sig själv.
- Svårt att sova, svårt att äta. Svårt att göra så mycket överhuvudtaget, förutom det allra nödvändigaste.


Slutsats: Att på tre dagar gå från minus oändligheten till minus två måste ju ändå ses som positivt. Jag har överlevt hittills, jag skulle inte vilja påstå att jag mår bra, men åtminstone bättre. Kanske finns det hopp om en framtid ändå, även om den fortfarande inte syns i mörkret.