f e l l e

Här har varit tyst ett tag. En sådär tio, elva månader. Varför?

Svårt att svara på. Jag antar att jag har gått och väntat. På en nystart, ny studiemotivation, ny lägenhet, nya pengar, ork till att göra en ny bloggdesign. Väntat på inspiration.

Jag har helt enkelt avvaktat i väntan på att få en anledning till att börja blogga igen. Jag ville göra en häftig comeback, kunna säga att "jag har haft en svacka men nu är jag tillbaka igen". Jag ville bekräfta att allt det som snurrat runt det senaste året nu äntligen har stannat och att jag landade på fötterna.

Men jag börjar inse att jag nog aldrig kommer komma till den insikten. Man vaknar inte bara upp en dag och finner att alla ens problem är lösta och försvunna. Det dyker alltid upp nya, stora som små, väsentliga som obetydliga. Det betyder inte att man aldrig kommer bli lycklig, tvärtom. Det är just dessa problem och svårigheter som får oss att inse hur lyckligt lottade vi är. Att kugga en tenta eller att märka att pengarna inte längre räcker till, det är jobbigt. Men att ha en stöttande familj eller en fantastisk pojkvän som finns där för dig när allt annat är svart, det väger upp alla värdsliga bekymmer med hästlängder.

Så jag tänker inte vänta längre. Det måhända vara en kliché, men livet är för kort för att slösas bort. Varför fastna i drömmar om den ljuva framtiden, när det verkliga livet finns att ta vara på, här och nu.