Att ta sig vidare.
Nu får jag sluta tycka synd om mig. Visst, livet suger verkligen ibland. Men man kan inte gräva ner sig för det. Medgångar och motgångar, shit happends, och ibland måste man tvinga sig själv vidare, upp och framåt. Hur svårt och jobbigt det än är.
För er som inte redan vet så kan jag jag meddela att jag och Johan inte är tillsammans längre. Det var ett gemensamt beslut och vi är fortfarande kompisar. Vi har inte bestämt hur vi ska ordna upp allt, men han flyttar in hos några kompisar i helgen och jag kommer bo kvar i lägenheten tills vidare. Nog om det. Är det något mer ni undrar får ni helt enkelt fråga.
Veckan har varit riktigt tuff. En riktig berg- och dalbana med den skillnaden att den härligt läskiga känslan i magen under nedförsbackarna nu ersatts av illamående och tomhet. Ovisshet. Ensamhet. Och denna ständiga ångest. Över morgondagen, nästa vecka och framtiden.
Termodynamiksdugga igår med 75% teori och 25% problemlösning. Jag har svårt för att bara läsa in en massa teori i vanliga fall, denna gången var det ännu värre eftersom ämnet är så sjukt tråkigt. Att jag dessutom mått rätt psykiskt dåligt har inte direkt gjort saken bättre. Räkneuppgiften satt som en smäck, resten gick åt skogen.
Man måste tillåt sig själv att misslyckas ibland. Det här var en sådan gång.
Nu försöker jag så gott det går att ladda om inför nästa tenta, vågrörelselära, på onsdag. Det blir plugg hela helgen. Och när jag äntligen är färdig med den blir det firande med klassen och sedan hem till Linköping på torsdagen.
Jag har nog aldrig längtat hem till mina föräldrar så mycket som nu. Att få bli ompysslad, omkramad, omhändertagen och för några dagar slippa känna sig så ensam. Få lagad mat på bordet. Strosa runt på stan och inte ha några tider att passa, inget plugg som väntar. Kunna låna ica-kortet och handla vad man vill utan att behöva ha ångest över sin ekonomi. Och kanske mest av allt, få träffa min underbare vän och öppna den (lite) tidiga julklapp som väntar på mig där.
Sex dagar kvar. Det klarar jag.
Puss och kram Felle
För er som inte redan vet så kan jag jag meddela att jag och Johan inte är tillsammans längre. Det var ett gemensamt beslut och vi är fortfarande kompisar. Vi har inte bestämt hur vi ska ordna upp allt, men han flyttar in hos några kompisar i helgen och jag kommer bo kvar i lägenheten tills vidare. Nog om det. Är det något mer ni undrar får ni helt enkelt fråga.
Veckan har varit riktigt tuff. En riktig berg- och dalbana med den skillnaden att den härligt läskiga känslan i magen under nedförsbackarna nu ersatts av illamående och tomhet. Ovisshet. Ensamhet. Och denna ständiga ångest. Över morgondagen, nästa vecka och framtiden.
Termodynamiksdugga igår med 75% teori och 25% problemlösning. Jag har svårt för att bara läsa in en massa teori i vanliga fall, denna gången var det ännu värre eftersom ämnet är så sjukt tråkigt. Att jag dessutom mått rätt psykiskt dåligt har inte direkt gjort saken bättre. Räkneuppgiften satt som en smäck, resten gick åt skogen.
Man måste tillåt sig själv att misslyckas ibland. Det här var en sådan gång.
Nu försöker jag så gott det går att ladda om inför nästa tenta, vågrörelselära, på onsdag. Det blir plugg hela helgen. Och när jag äntligen är färdig med den blir det firande med klassen och sedan hem till Linköping på torsdagen.
Jag har nog aldrig längtat hem till mina föräldrar så mycket som nu. Att få bli ompysslad, omkramad, omhändertagen och för några dagar slippa känna sig så ensam. Få lagad mat på bordet. Strosa runt på stan och inte ha några tider att passa, inget plugg som väntar. Kunna låna ica-kortet och handla vad man vill utan att behöva ha ångest över sin ekonomi. Och kanske mest av allt, få träffa min underbare vän och öppna den (lite) tidiga julklapp som väntar på mig där.
Sex dagar kvar. Det klarar jag.
Puss och kram Felle
Kommentarer
Postat av: Linn
asså vet inte du att även om man får en julklapp tidigt får man inte öppna den förrän på julafton? PK
Postat av: Josefin
Men åååh, när jag läser och hur du beskriver blir jag ju rädd. Är så fruktansvärt rädd för ensamheten. Du vet att jag bara finns ett hus bort om det är ngt.
Postat av: Jessy
Det här klarar du Felle <3
Postat av: Jerry
Jag tänker citera mina 2 stora förebilder här i livet i hopp om att det kanske blir lite bättre :)
" Hakuna matata "
Kramar!
Postat av: Lotta
du får i alla fall åka till linkan, det får inte jag :(
Postat av: Xonx
Trevlig blogg :)
Besök gärna min fotoblogg och lägg gärna till den som en av dina favoriter :)
Trackback
