Snedfylla
Oj. Kan man säga. Svensk midsommar och Felle - det är ingen vidare lyckad kombination. Nu ger jag upp tanken på att någonsin uppleva ett helt, trevligt svenskt midsommarfirande.
För tre år sedan var vi utanför Kisa, jag och Linn och hennes kompisar. Vi tog första supen mitt på dagen, vid niotiden tyckte jag att det var dags att gå och lägga sig. Däcka? Nej nej, jag var bara för trött för att orka klä av mig.
De senaste två åren har jag lyckats hålla mig utomlands när denna fördömda högtid infunnit sig. Men i år var det dags igen. Nu började vi visserligen inte så tidigt. Burr och jag förfestade hos Wasell, och sedan i bilen. Fick en (eller tre) fördrinkar direkt när vi kom fram, och därefter gratis öl, vin och snapps. Maten var god (Jag minns inte efterrätten?) och sällskapet trevligt. Vi var på landet, i ingenstans, det ligger utanför metropolen Motala. Upp mot 100 pers som trängde ihop sig på logen. Fin middag, liksom pojkarna i kostym, och bordskavaljerer och snappsvisor. Efter tre rätter var det mingel och dans som gällde. Har jag hört. För då var inte Felle vaken längre. Fem, sex snapps för mycket helt enkelt.
(Men Erik däckade i alla fall först. Eller alltså, jag däckade ju inte. Jag gick och lade mig?)
Burr hade i alla fall kul. La la la...
Och så gjorde jag bort mig också. Ringde Johan tio gånger, liksom hans syster, hans mamma och hans pappa. Har jag hört. För jag minns ingenting. Och enligt mina samtalslistor på mobilen har jag ringt en hel del andra människor också. Ber om ursäkt ifall jag sagt något dumt. Jag minns inte.
Idag sov jag, på någon annans luftmadrass (hur kom jag dit?) och sedan torkade jag Burrs disk och åt korv. Gott. Nu är jag trött, men Martin ringde och han är inte hemma var dag, så det blir att äta mammas grillspett och jordgubbstårta och sedan pallra mig in till stan. Jag är ju ändå ung, eller så.
Midsommar nästa år? Ja. Då åker jag nog till isbjörnarna på Antarktis. Med andra ord, det blir jävligt ensamt.
För tre år sedan var vi utanför Kisa, jag och Linn och hennes kompisar. Vi tog första supen mitt på dagen, vid niotiden tyckte jag att det var dags att gå och lägga sig. Däcka? Nej nej, jag var bara för trött för att orka klä av mig.
De senaste två åren har jag lyckats hålla mig utomlands när denna fördömda högtid infunnit sig. Men i år var det dags igen. Nu började vi visserligen inte så tidigt. Burr och jag förfestade hos Wasell, och sedan i bilen. Fick en (eller tre) fördrinkar direkt när vi kom fram, och därefter gratis öl, vin och snapps. Maten var god (Jag minns inte efterrätten?) och sällskapet trevligt. Vi var på landet, i ingenstans, det ligger utanför metropolen Motala. Upp mot 100 pers som trängde ihop sig på logen. Fin middag, liksom pojkarna i kostym, och bordskavaljerer och snappsvisor. Efter tre rätter var det mingel och dans som gällde. Har jag hört. För då var inte Felle vaken längre. Fem, sex snapps för mycket helt enkelt.
(Men Erik däckade i alla fall först. Eller alltså, jag däckade ju inte. Jag gick och lade mig?)
Burr hade i alla fall kul. La la la...
Och så gjorde jag bort mig också. Ringde Johan tio gånger, liksom hans syster, hans mamma och hans pappa. Har jag hört. För jag minns ingenting. Och enligt mina samtalslistor på mobilen har jag ringt en hel del andra människor också. Ber om ursäkt ifall jag sagt något dumt. Jag minns inte.
Idag sov jag, på någon annans luftmadrass (hur kom jag dit?) och sedan torkade jag Burrs disk och åt korv. Gott. Nu är jag trött, men Martin ringde och han är inte hemma var dag, så det blir att äta mammas grillspett och jordgubbstårta och sedan pallra mig in till stan. Jag är ju ändå ung, eller så.
Midsommar nästa år? Ja. Då åker jag nog till isbjörnarna på Antarktis. Med andra ord, det blir jävligt ensamt.
Snygga!
Kommentarer
Trackback
