f e l l e

Det var motvind och jag vinglade lite. Men mest skrattade jag bara när jag cyklade hem, för det var en sån toppenkväll. Vi var på 55:an och drack öl, kanske lite dålig stämning till en början på grund av folk som dissade, men det blev bättre och bättre. Sedan kom ni och vi hade aldrig och sen drack vi mer öl och träffade folk och käkade kebab och folk pussades och var kåta och tiden rann iväg. Jag tycker om er, a lot! (Jag tänker på Sao Tomé och Principe).

Det var förvånansvärt kul att jobba idag, men så stängde jag med Jessica och hon är bra. (Jag hade glömt hur bra). Vi dampade ur ganska mycket och kassaapparaterna fungerade inte alls och jag är alltför dryg mot min chef, men jag har inget att förlora. Mest kul var tyskarna som blev jätteimpade över mina otroliga kunskaper i engelska. De kom visserligen som sagt från Tyskland, men jag blev glad ändå. Kom för övrigt en timme för tidigt till jobbet. Skickligt. Jag städade idag också, ganska mycket. Hemma alltså. Och har tagit in posten varje dag, tvättat (!) och vattnat alla blommor på rätt sätt. (Svårt att misslyckas med det A4 fullt av anvisningar jag har fått). Det är rätt värt att vara ensam hemma, fastän jag blir ihjälslagen om pappas växter dör.

Det blev ingen löpning igår, jag insåg att minigolf är mycket mer socialt. Naturligtvis spöade jag både Fisk-Yo och KS trots att det regnade och de försökte psyka mig på alla tänkbara sätt. Efter den hårda matchen åkte vi in till stan och käkade Teddy-baguette och drog oss till chocolat för att fika. Stället hade såklart semesterstängt och det blev istället ytterligare en muffins på Cioccolata. Min nyttighetsvecka ändrades till nyttig-bara-på-jobbet-vecka (lite lågt, jag vet...) och det var kul att träffa alla igen. Det regnade ganska mycket. Jag blev sugen på att bada och Ekängen var nästa anhalt. Kallt och jävligt men det var det värt. Värmde oss med riktigt het thaimat och gamla berziadfilmer på VHS. Burr och Oscar och Molle och Martin och Erik och Jerry. Jag fick ett par jeans och blev glad och sen åkte vi hem.

Jag svarade på mitt antagningsbesked. Nu är det definitivt. Fick hem ett litet häfte med repetitionsuppgifter i matte idag. Det vägde flera ton. Kul. Bra att veta vad man ska ägna sig åt på sin semester.

Folk är så långsamma. De förstår inte att det bara är att köra på. Det ska börja på ett eldigt sätt, lära känna varandra kan man alltid göra efteråt. Framför allt ska man inte fega ur och tänka att det ändå inte kommer bli någonting, då är man en riktigt usel människa och inte så omtyckt. Kanske får man lite Aspergers till och med, även om man är söt.

Det börjar ljusna. Jag överväger att sova. Alternativen (att springa naken runt huset eller äta upp min morgonrock) känns inte så lockande, så jag kanske gör slag i saken. Det är ju trots allt en dag imorgon också, och jag hörde något om en förfest och en massa öl. Så ska jag jobba också och någon sms-dissare kommer hem som jag har saknat lite, samtdidigt som min otroligt snygga syster kom hem också. (Hon är jättelik mig, by the way). Nej, jag är inte så påverkad. Kanske lite. Mest bara glad.

Nu är jag frisk, ganska så. Heldagen i söndags gjorde susen, mycket välbehövligt. Blev väckt av telefonen halv 12, läskigt att jag aldrig kan vakna av mig själv. Tänkte åka till Ekängen, men eftersom ingen bil fanns att tillgå kom Ekängen hit istället, och tog med sig Östra harg i farten. Vi drack kaffe latte och spelade krokodilträsket samt liknande spel för fyraåringar och drack mer kaffe och åt glass och kakor och pratade gamla minnen. Mot kvällen åkte vi och handlade och jag var på ett mycket inspirirationsfullt matlagningshumör och gjorde spirali con salsa de tomate. Sedan gick vi på impulsbio och Pirates of the Caribbean III var mycket bättre än förväntat. Klart över godkänd. Kom hem strax efter 12 och somnade snabbt, även om sängen var väldigt stor och ensam. (du saknas).

Bortsett från tuggan jag tog av den chokladbiskvie som händelsevis råkade falla i golvet igår och således bli osäljbar, är jag numera väldigt nyttig. Sockerfria kakor är det som gäller. Inte så att jag är emot det där med sötsaker, men det blir bara för mycket svull när man jobbar på ett café. Man äter inte för att det är gott eller för att man är sugen, utan bara att man kan. Hälsosam tid väntar framöver, åtminstone för några dagar. Jag försökte till och med cykla till jobbet igår. Det gick dock inget vidare, hann knappt sätta mig på cykeln förrän jag mötte Folle i sin gula postbil som var på jobbuppdrag i Malmslätt och erbjöd mig skjuts in till stan. Ett erbjudande man inte kan tacka nej till, och så hann jag i tid till jobbet igen.

Det var kämpigt. Säkert fem kunder på hela dagen. Hade überpasset i nästan nio timmar och ingenting att göra, men jag lyckades se upptagen ut varje gång chefen gick förbi ändå. Slappade. Fikade lite. Torkade ett bord då och då. Gjorde mest onödiga grejer. Sådant som blir grymt långtråkigt i längden, men är riktigt skönt för en dag. Så kom Burr och Oscar och störde mitt i friden, och fikade några timmar, så tiden gick ändå relativt fort, och jag fick cykla hem i hettan.

Vi skulle se på Evita, men Oscar tjatade och Burr och jag gick med på att se Amelie istället. Jag åt bara nötter och filmen var fin. Men den fick mig att sakna. Hur stod jag ut i tre månader förra gången?

Idag är jag ledig och det ska åska, jag som ville bada. Ska nog ut och löpa istället så att jag kan förtjäna min chocolatfika senare i eftermiddag. (Hur det ska gå ihop med min nya hälsosamma stil har jag ingen aning om, jag kanske får dispens).

Nu regnar det igen. Mysigt. Man borde tälta. Det är underbart att somna till regnsmatter mot tältduken. Jag skulle kanske tänka annorlunda om jag befann mig i, låt säga, Arvika nu. Men det gör jag inte. Alla är bortresta eller upptagna och det var tur. Jag behövde verkligen vara hemma ikväll. Hyrde film med mamma och myste ner mig i soffan. Det onda i halsen som plågat mig de senaste nio dagarna, som varken halstabletter eller allt te i världen har haft någon verkan mot, har äntligen börjat släppa. Långa jobbdagar torsdag, fredag, lördag och jag som inte borde ha jobbat överhuvudtaget. Att få näsblod tio gånger på tre dagar är nog inget vidare. Men jag har varken tid eller lust att vara sjuk, och det går nog över så småningom. (Ja, jag är så antihypokondriker man kan bli).

Jag vet varför nu. Varför jobbet känns så förbannat tråkigt och omotiverat. Ni såklart. Jag sakner er. The crew. Eliten. Samma arbetsuppgifter, lika jobbiga kunder och stressiga dagar som när jag jobbade i höstas, och det var oförståeligt hur jag stod ut då. Nu vet jag. Ni fattas verkligen. Alltför tomt.

Semester var skönt. Vi tog din bil upp till Dalarna och bodde i en liten röd stuga i fyra dagar, med fåren betandes utanför. Undersökte koppargruvor och besökte metropoler som Falun, Borlänge och Leksand och lärde mig att fiska och plöjde igenom korsorstidningar och såg på film och bakade muffins och läste Ernietidningar och drack tusen liten te och klappade på fåren. Tack för kanondagarna, du är finast.

Annars händer inte så mycket. Det är jobba, äta, sova som gäller just nu. Jag tar på mig mer ansvar än jag borde, det hjälper inte hur mycket jag än försöker låta bli. Saker blir ogjorda och jag står inte ut med att se dem sådana.

Jag bor mest hos dig. Biljardkvällar med drinkar och middagar och sällskapsspel med nya och gamla familjemedlemmar.

Enligt studera.nu har jag blivit antagen till min utbildning. Läskigt. Det går inte längre att skjuta på framtiden och besluten, verkligheten har kommit ikapp. Jag vet. Jag har en lägenhet, jag ska börja plugga. Och ändå är det så svårt att klicka på "Svara". Det blir så definitivt på något sätt. Som att man inte har någon återvändo när man väl har accepterat. Jag är långt ifrån säker på vad jag vill, och glasklart blir det väl aldrig, men jag skulle önska att där skulle finnas ytterligare en smula drivkraft och motivation.

Två veckor kvar att jobba. Sedan slutar det regna och jag får ännu mer semester. Vi ska iväg igen. Längtar redan tills dess. You and me. Men först ska den här kvällen ta slut, vilket för min del kommer att ske ganska snart. Jag kan behöva sova lite för en gångs skull. Söndag blir ekängen-dag. Bad och fika och sånt. Sen kommer ni hem och du åker och mitt hus är stort och tomt. Då blir det 55:an och chocolat igen och jag kommer sakna dig massor men på sommaren behöver man inte vara mörkrädd.

Mad World - Gary Jules.

Jag börjar tröttna på jobbet. Ingen motivation alls. Inget behov av pengar. Ständigt denna fråga; vad gör jag här!? När man kan vara ledig. Ser inte fram emot den här veckan med fyra hårda pass.

Å andra sidan, skulle jag nog inte klara mig utan jobb. För aldrig skulle jag kunna njuta så mycket av ledighet om det inte vore en bristvara. Som när man har jobbat sådär tolv dagar i sträck och vaknar upp den trettonde morgonen, och inser att man kan ligga kvar hur länge man vill. Det kan faktiskt hända att jag ställer väckarklockan på en omänsklig tid, för att kunna vakna och känna hur ångesten går över i lättnad, stänga av klockan och somna om. Men det skulle jag aldrig erkänna att jag gör.

Idag sitter jag i alla fall här och kan njuta av min ledighet. Ensam hemma i ett stort hus, för en gångs skull, och tystnaden känns som en befrielse. Snart ska jag börja med något vettigt, men inte än.

Helgen var bra. På topp faktiskt. Fredagen var lugn med lite släkt och familj och oxfilé och sådär. Ingen ångest över min sista kväll som tonåring. Tidig lördagmorgon med tårta och sång och massa fina saker. En sväng till Ica med mamma och därefter in till stan för att bowla med Johans familj. Något som inte gick speciellt bra, men jag skyller på alkoholen (bristen på denna alltså), och vi hade ändå rätt trevligt. Sedan var det dags för ett besök på systemet och jag kände mig märkligt skyldig, som att alla stirrade. Naturligtvis kom jag i kassakön på att jag hade lyckats glömma körkortet i bilen, som stod parkerad en bra bit därefrån, så det var bara att ställa tillbaka mina varor och traska ut tomhänt. Hämtade plånboken i bilen och hann tillbaka tio minuter innan de stängde, så jag fick tillslut min låda rödvin och halva vodka, samt gratulationer av tjejen i kassan. Nog kändes det lite konstigt, och det var mest skönt att ha det avklarat.
Åkte hem och började fixa inför kvällen. Dusch och fixa iordning sig och laga mat. Folk släntrade in allteftersom och strax efter sju tog vi fördrinken. Därpå följde en trerätters middag med massa vin och trevligt umgänge. Lite senare kom även gitarren fram och fullbordade en jättemysig kväll. Vid halv tolv var det dags att dra sig inåt stan och vi gick in på ett Platå som från början var ganska tomt men senare blev fullsmockat av folk, dessvärre mest yngre glin (som tonåringar). Träffade dock en del gammalt folk, släppte loss på dansgolvet samt fick mitt fyllekäk på kebabbaren, och hade därmed en mycket trevlig kväll.

Sov länge på söndagen och slökollade på Donny Darko med Johan. Hade bara en lättare bakfylla och kunde ta bilen till Martin framåt eftermiddagen. Träffade Elin och Oscar och handlade, lagade mat, käkade och drog oss sedan ner till Linges Svettiga Källare. Vi spelade TP, och resten får vara osagt. 

Det var helgen det, och jag tackar alla som var med och förgyllde denna. Tack även till alla fina saker, fick bl.a. en MP3-spelare, massa pengar, bikini, armband, halsband, örhängen, Björn Borg-underkläder, pocketböcker, vin, drinkbok, en Happy Hour-kladdkaka (går även att tolka på andra sätt, se bild) samt antagligen den bästa presenten; "Looserhandboken - konsten att misslyckas med allt". Nu vet jag precis hur jag ska bli av med jobbet, förlora mina vänner och krascha mitt förhållande. En litet exempel ur boken: "Ett säkert sätt att misslyckas i sexuella relationer är att vara nervös och tävlingsfixerad. Tänk därför på sexakten som en renodlad tävling och inget annat! Det gäller att komma först i mål och det finns bara en vinnare." Mycket värt att tänkas på. Jag undrar bara, vem är det egentligen som vinner?








fin gåva från Martin...

Det regnar ute. Härligt. Ska man ändå jobba kan det lika väl vara skitväder, jag klagar inte.

Och tro det eller ej, men jag vaknade igår. Kom ur sängen som ett skott klockan halv sex och var nästan tidig till jobbet. Tiden gick snabbt och vid lunchtid träffade jag Erik för ett efterlängtat skobutiksbesök. Tre butiker och sådär hundra provade par skor senare såg min rådgivare rätt blek ut, men då hade jag funnit vad jag letade efter och kunde muntra upp honom med en lång fika på Mezzo. Eller ja, han bjöd ju visserligen, men såg rätt glad ut ändå...

Sedan var det hem en sväng för att käka middag och fixa till mig. Åkte ut till Hjulsbro för att hämta dig, skjutsa in till dig till stan och bjuda dig på bio. (Vad händer, när blev jag såhär snäll!?) Oceans 13 gör verkligen inte skäl för sitt namn, men visst hade den sina roliga inslag. Helt klart godkänd, speciellt med popcorn och mys. Tyvärr var den lite lång och jag var trött av för mycket jobb och för lite sömn. Åkte hem till dig, och blev ännu tröttare. Skönt att sova ut.

Och idag har jag jobbat. Du hälsade på mig, blev riktigt glad. Då. Nu är jag mer nyfiken. Elakt att utsätta mig för sådan smärtsam plåga, en hel dag som nu lagts åt någonting och jag ingen aning om vad.

Nu är det tags att ta tag i förslöade felle, ska ut på en löptur med Martin och eventuellt ett kvällsdopp efteråt. Finns inte mycket som slår varken löpning eller bad i regn?

Idag är det exakt ett år sedan vi stod på Berzans trappa och sjöng fysik-sången, berusande lyckliga (I dubbel bemärkelse...). Mycket har hänt sen dess och nog känns det att man blivit ett år äldre, mognare och visare. Eller så vill man i alla fall tro att man har det.

Kändes konstigt att fira årets studenter igår, glädjen för deras skull vägde nog jämt med avundsjukan. Alla var jättefina och jätteglada och upplevde en av de bästa dagarna i deras liv, själv stod man och såg på och kände sig för gammal för att ens vara där. Dagen blev dock riktigt bra tillslut. Efter utspringet var det hem och hämta bilen för att åka till Folle (där tyvärr all mat var slut efter att ett ganska berusat Bonnkapälle varit där) och sedan till Molle (som glömt bort att han bjudit in oss men blev kanonglad, hoppas vi) och slutligen till Carro där vi mest var bortkomna. Eftermiddagen rann iväg och jag åkte hem och käkade och stack till Burr på förfest, deras nya 8:a mitt i centrum är grymt fin. Precis lagom med folk och drickande, riktigt trevligt. Sedan var det stan som gällde, trots att man som sagt var lite för gammal, och även det var (nästan) bara kul. Minglade runt pa BQ, BK, La Scala, 55:an och Ågatan och träffade allt folk i hela stan ungefär. Skrev i studentmössor, Erik och jag dampade ur och tog fyllebilder, jag gjorde bort mig inför en polis som jag upptäckte att jag kände, och fick tillslut två tuggor av den fyllekebab jag längtat efter i fem månader innan Johan släpade iväg mig till en väntande taxi. Ett lite konstigt slut på den kvällen, och jag fortsätter tråna efter en klockan två - kebab på Hakepi, som någon nu är skyldig mig.

Idag var man lite seg, och lite irriterad och orkade inte med varken taco-kväll i Hjulsbro eller grill-kväll i Ljungsbro, utan beslöt sig för att bara vara hemma för ovanlighetens skull. Rätt skönt ibland.

Annars har veckan mest varit att träffa en massa folk som inte setts på ett antal månader, poolparty hos Martin var kul och likaså Burr och Emmas fika där en hel del oväntade människor dök upp. Jag är så glad att folk är hemma nu, och speciellt hon, som jag saknat mer än jag velat erkänna. Allt blev plötsligt lite ljusare, lite roligare och peppen för sommar med större delen ledighet är riktigt hög.

Och med dig, vet jag inte riktigt vad som hände, om det är jag som ställer för höga krav eller du som inte kan se saker ur min synvinkel. Ibland hjälper inte ett tomt förlåt och jag tänker inte ge mig den här gången. Jag vänder dig inte ryggen, men det är nog dags att börja kämpa lite nu. Allt kommer inte gratis och det finns en gräns för vad man kan tolerera.

Aldrig kan man få vara helt lycklig och vissa saker går inte att förtränga hur länge som helst. Mycket har du gjort som egentligen är oförlåtligt, och det som nu blev sagt önskar jag innerligt att jag aldrig skulle ha fått höra, men nog har det rivit upp ett stort hål i min mur. Bara att åter igen försöka laga det trasiga och denna gång försöka göra muren helt ogenomträngbar. Jag tänker lyda mitt förnuft och göra det enda rätta, den här gången får känslorna komma lite i kläm.