f e l l e

Jag vet inte vad jag ska skriva. Egentligen vill jag bara att hela världen ska få veta vad ni gjorde, veta vilka vi svin ni är. Men det vore att sjunka ner till er nivå och så mycket stolthet har jag ändå kvar att jag inte tillåter mig själv till det.

Man tror att man känner någon. Man tror att man kan lita på en människa. Man tror att folk är ärliga och vill väl. Jag tror inte längre.

Livet har återigen blivit en kamp där varje dag går ut på att överleva. En ständigt isande smärta. Alla känslor slåss med varandra och tillslut finns bara tomhet kvar.

Jag hade äntligen lyckats ta mig upp på fötter, känna lite fast mark, fått världen att sluta gunga. Den senaste veckan var så bra. Vi lagade mat och såg på Bond-filmer, jag briljerade i mina korpenmatcher, vi hade planer och jag var bara glad. Och så kom nästa slag. Man faller igen, tyngre och djupare och slår i botten hårt. Hur många gånger orkar man resa sig upp?

Jag har hur mycket som helst att plugga. Ligger efter i allt och borde suttit och räknat hela helgen. Men det går inte, ingenting går. All kraft har runnit av mig

Jag är trött på illamående och att inte kunna äta.

Jag är trött på att få höra att om ett halvår kommer allt känns bättre. Hur ska man kunna se så långt framåt när man knappt klarar att tänka på morgondagen?

Och framför allt är jag är trött på att alltid känna mig så jävla misslyckad.

Jag skulle nog vilja påstå, att det här är det värsta sveket jag råkat ut för.

Man kan alltid komma med bortförklaringar. Det finns ständigt saker att skylla på. Men det finns också alltid en gräns. Någonstans där man inte längre kan skylla på onykterhet.

Och så som de gjorde, så gör man fan inte. Det var det allra, allra lägsta.

Bryr man sig det allra minsta, har man något samvete kvar, ja då händer det inte.

Förnekelse.

Ge upp.

Ni har redan sjunkit så lågt som man kan.

Hat är ett väldigt starkt ord. Men ni förtjänar inte bättre än det.

Spänningen var olidlig. Inför denna avgörande omgång låg tre lag i toppen på samma poäng, GG var ett av dem. Tråkigt nog lyckades vi inte få någon ordning på spelet och efter full tid var ställningen 3-3. I och med detta blev vi nedpetade till tredje plats i tabellen. En rätt usel avslutning på en annars strålande höstsäsong.

Kvällen var dock inte slut där. I den match som spelades direkt efter vår var ett av lagen en man kort, och jag blev tillfrågad om jag kunde ställa upp. Sagt och gjort, det säger man inte nej till!


Nu mår jag ganska illa. Det tär lite att spela sjuttiotvå minuter intensiv inneftboll. Speceillt när man precis blivit frisk från två veckors förkylning. Men det var värt. Sjukt kul att spela!

Jag gjorde precis någonting mycket intelligent.

Slutade skolan tidigt idag och kände att det var dags att få undan lite av klädbergen på mitt golv. Således tid att tvätta.

Jag gick ner till källaren, låste upp tvättstugan, lade nycklarna på en av tvättmaskinerna, slängde in tvätten, körde igång programmet, tog den tomma korgen och gick ut ur tvättstugan.

I samma sekund som dörren slog igen bakom mig kom jag på det. Nycklarna. På maskinen. Jag kunde se dem genom fönstret i dörren. Så nära, och ändå så oåtkomliga. De låg där och pekade på mig, liksom skrattade åt mig.

Några sekunder passerade och jag kunde inte tänka klart. Lägenheten var låst. Jag kunde inte komma åt mina nycklar. Det var bara några få plusgrader i luften. Lätt panik. Vad gör man?

Man ringder den som har extranyckeln såklart. Som lyckligtvis råkar vara hemma och villig att cykla över med den på direkten (Tack!). Annars hade det blivit att vänta i några antagligen rätt kyliga timmar.

Läsvecka tre är avklarad. Jag lever!

Blev rätt nice tillslut. En hel del sena eftermiddagar/kvällar i skolan. Några svordomar varje morgon jag vaknade och fortfarande hade taggtråd i halsen. Och mycket annat än plugg hanns inte med. Men mekanikarbetet är äntligen inlämnat och jag har haft en sjukt slapp helg.

Girls-weekend kan man säga. Jag och Linn fick besök av mamma och mormor. Käkat sjukt god mat, druckit massa vin, gått på stan, fikat, shoppat och så vidare. Besöket resulterade i att min frys och kyl numera är fylld av goda grejer, köket skinande rent och garderoben lite större. Dessutom är jag äntligen frisk, trots att lördagskvällen blev betydligt senare, och mycket blötare, än planerat.

Efter trerätters på Klostergatans vin och delikatess (helt fantastiskt gott) fick jag och Linn den briljanta idén att vi skulle ut och dansa. Den äldre halvan av familjen tog bussen hem medan vi gick till Herkules för att grunda.



Ja, vad gör man inte för att få så mycket alkohol som möjligt för pengarna? Jag beställde en Long island iced tea såklart. Vodka, gin, rom, tequila och cointreau. Mmm. Den gjorde susen! Det blev ÖGs och dans resten av kvällen. Linn vann vår ärofyllda tävling, jag fick konstiga drinkar, vissa var lite närgångna medan andra för tråkiga och efterfesten kom av sig. Kul med spontana utgångar!

Ni vet det där med karma, att människor får vad de förtjänar och att det alltid jämnar ut sig i slutändan? Som när Danny snor sin bäste väns brud och därför dör i kriget, medan Rafe som faktiskt förlåter honom överlever och blir jättelycklig? (Ja, jag såg Pearl Harbour igår).

Det funkar inte för mig. Jag förtjänar inte det där här.

Nästa vecka är det läsvecka tre. Läsvecka tre kommer antagligen att bli en av de jobbigaste veckorna i världshistorien. Förutom alla vanliga lektioner har vi inlämningsuppgift, dugga, två laborationer och ett projektarbete som ska fixas. En vecka som man har gått och fasat för ändå sedan man hörde talas om den. Nu är den här. Och naturligtvis är det då jag lyckas drar på sig en rejäl förkylning.

Det är verkligen inte rättvist. Jag har kurerat mig på alla tänkbara sätt. Det var fest torsdag, fredag, lördag och jag skippade alla tre. Har proppat i mig c-vitaminer, ipren och halstabletter, ätit vitlök och tagit vodka-shots och druckit mycket vatten och sovit och så vidare. Till absolut ingen nytta.

I fredags var det förfest här. Vi skulle ha schlagerkväll med mat och drinkar och singstar, planerad och upptaggad sedan veckor tillbaka. Dock var min hals så förstörd att drinkar inte var speciellt lockande, och inte en ton kunde sjungas. Inte rättvist.

Bio i onsdags, Quantum of solace förstås. James Bond. Jag älskar James Bond. Jag har sett fram emot den filmen i evigheter. Var fylld av barnslig spänning och iver när vi entrade biosalongen. Vad händer? Jag hamnar bakom jordens längsta människa, ungefär. Får sträcka och vrida på mig under hela filmen för att kunna se ordentligt. Nacksmärtor och svordomar, det är vad jag minns av det besöket. Verkligen inte rättvist!

Jag är ensam, fattig och sjuk. Om det nu finns något som heter rättvisa, så är det dags att utjämna balansen nu. Låt mig vinna en miljon eller bli uppraggad av Jude Law. Eller okej, jag kan vara generös, hundra tusen och en resa till Karibien räcker?

Helgen har åter varit en riktig berg- och dalbana. Ni som känner mig bra vet att jag alltid blir åksjuk på tivolin. Jag åker ändå, men blir yr, illamående och kan inte äta. Denna gång är inget undantag, även om bergbanan bara är en metafor. Allt det onda sätter sig som en klump i halsen.

Det var så mycket bra till att börja med. Torsdagen var vild fest. Förfest, utgång på ÖGs, dans till stängning, efterfest. Det var kul och kändes bra. För stunden.

Fredagens halloweenfest var sådär. Jag var mumie och mina säkerhetsnålade remsor envisades med att ramla ner gång på gång. Ingen bra outfit alltså, och jag var dessutom rätt seg. Istället för utgång blev det korridoren på Helsingkrona. Och hem hyfsat.

Lördagen var SÅ NICE. Bästa på länge. Sovmorgon. Mys i soffan. Bara vara. Hur bra som helst. Och sedan stack jag och Lotta bort till grabbarna. Bakade pizza och såg på disneyfilmer. Åt ostbågar och jordnötsringar och smågodis och glass och kom tillslut upp i fyra och en halv film. Projektor är bra skit.

Söndagen var....konstig. Och jag tänker för mycket, alldeles för sent.

Varför inser man aldrig hur mycket något betyder, förrän det är borta? Varför tar man så mycket för givet, varför visar man så sällan uppskattning? Varför kan man inte få spola tillbaka, välja om, spela över? (Allt är de där DVDernas fel. Det var så mycket bättre med video).

Varför ger man upp, utan att ens försöka?

"Vi har för närvarande störningar på sms-tjänsten i hela landet. Felsökning pågår."

Så kan de ju inte göra!?

Vad ska jag ta mig till??

Just nu känner jag bara för att dra täcket över huvudet och ignorera resten av världen för en stund.

Jag vet inte varför, men allt känns plötsigt så meningslöst. Min lägenhet gror igen, disken staplas på hög, och jag själv är sunkig som tusan (raka benen, vad är det?). Vad är det för vits med att städa, diska och fräscha till sig, när det ändå inte är någon som märker det?

Skolan är sjukt tråkig, regnet är tråkigt, mörkret är tråkigt, och jag är tråkigast. Imorgon är det halloweenfest och jag vet inte vad ska klä ut mig till. Förslagen haglar, men inget lockar, och jag överväger att skippa hela kalaset. All styrka och kraft jag kände för några dagar sedan är borta. Nu är jag bara viljelös och grå.

Tur då att vänner finns. Att jag inte tillåts sitta hemma och tycka synd om mig själv. Josse och Linn kommer hit snart, med vin och singstar, och jag tror att vi ska ut.

Besök innebär att jag måste städa och diska. Och kanske hinner jag även en ansiktsmask, hårinpackning och några drag med rakhyveln. Inte för någon annans skull, men för min egen?

Jag har glömt att visa min nya kompis!

Han tar upp halva min säng, är mjuk och lurvig, och väldigt bra på att kramas.

Det här är B.









Tack världens bästa Jerry! <3

Jag fick en fyra på min tenta! Men jag har ingen aning om hur det gått till!

Hur jag än räknar kommer jag inte upp i den poängsumma jag tydligen lyckades hamna på. Den enda slutsats jag kan dra av detta är att jag måste fått poäng på 5b.

Uppgift 5b: Du befinner dig på en balkong i skärgården. Du kan precis urskilja en mast på en ö, fyra kilometer bort. Någon vinkel är blabla.... Beräkna mastens tjocklek.

Felles svar: Det står en palm i vägen för masten så tyvärr kan man inte beräkna hur tjock masten är. (Fin bild).

Jag tror att någon, med stor makt på skolan, tycker om mig. Det känns bra!

Yes, då har man klarat av ytterligare en läsperiod på LTH. En väldigt omtumlande sådan. Men som ändå slutade väldigt bra. Jag tror att jag klarade min tenta. Och jag tror att det är väldigt nyttigt för mig att bo ensam.

Igår slocknade min lampa i badrummet. Jag fick panik. Så typiskt, enda stället i lägenheten där man verkligen behöver ljus! Hade det varit sovrummet istället skulle jag inte ha behövt åtgärda problemet. Där vill man ju ändå ha det mörkt.

I alla fall, jag stod inte ut med ett becksvart badrum och efter en tids funderande lyckades jag lista ut att man kunde skruva på lampan. Bort med den gamla och dit med en ny. Tadaa!

Dessutom städade jag toaletten (för första gången i mitt liv) och upptäckte att man faktiskt kunde lyfta av sitsen. Häftigt.

Men dammsugaren har jag svårt att förstå mig på. Vi är inte riktigt kompisar. Det får vänta ett tag. Man kanske kan skaffa nån typ av husdjur som livnär sig på damm?

Nu har jag övergett min lägenhet för några dagar. Kom till Linköping igår och blev väl omhändertagen av mina päron. Fick en massa god mat, fri tillgång till bilen och ett nytt, tjockt, fluffigt täcke. Mycket mer kan man inte önska sig!

Dags att sticka ut på en lång löprunda, man får passa på när man åker norrut. Här finns det skog!

Puss Felle

Nu får jag sluta tycka synd om mig. Visst, livet suger verkligen ibland. Men man kan inte gräva ner sig för det. Medgångar och motgångar, shit happends, och ibland måste man tvinga sig själv vidare, upp och framåt. Hur svårt och jobbigt det än är.

För er som inte redan vet så kan jag jag meddela att jag och Johan inte är tillsammans längre. Det var ett gemensamt beslut och vi är fortfarande kompisar. Vi har inte bestämt hur vi ska ordna upp allt, men han flyttar in hos några kompisar i helgen och jag kommer bo kvar i lägenheten tills vidare. Nog om det. Är det något mer ni undrar får ni helt enkelt fråga.

Veckan har varit riktigt tuff. En riktig berg- och dalbana med den skillnaden att den härligt läskiga känslan i magen under nedförsbackarna nu ersatts av illamående och tomhet. Ovisshet. Ensamhet. Och denna ständiga ångest. Över morgondagen, nästa vecka och framtiden.

Termodynamiksdugga igår med 75% teori och 25% problemlösning. Jag har svårt för att bara läsa in en massa teori i vanliga fall, denna gången var det ännu värre eftersom ämnet är så sjukt tråkigt. Att jag dessutom mått rätt psykiskt dåligt har inte direkt gjort saken bättre. Räkneuppgiften satt som en smäck,  resten gick åt skogen.

Man måste tillåt sig själv att misslyckas ibland. Det här var en sådan gång.

Nu försöker jag så gott det går att ladda om inför nästa tenta, vågrörelselära, på onsdag. Det blir plugg hela helgen. Och när jag äntligen är färdig med den blir det firande med klassen och sedan hem till Linköping på torsdagen.

Jag har nog aldrig längtat hem till mina föräldrar så mycket som nu. Att få bli ompysslad, omkramad, omhändertagen och för några dagar slippa känna sig så ensam. Få lagad mat på bordet. Strosa runt på stan och inte ha några tider att passa, inget plugg som väntar.  Kunna  låna ica-kortet och handla vad man vill utan att behöva ha ångest över sin ekonomi. Och kanske mest av allt, få träffa min underbare vän och öppna den (lite) tidiga julklapp som väntar på mig där.

Sex dagar kvar. Det klarar jag.

Puss och kram Felle

Jag tror inte att jag kommer skriva så mycket här på ett tag.

Allt är bara uppochner.

Ni kan ju titta in om några veckor igen, när världen har slutat snurra.

Jag fick tillbaka en inlämningsuppgift idag.

Det var godkänd. Den var till och med lite MER än godkänd. Eller hur ska man tolka detta?



Är det bara jag, eller ser det inte ut som att smileyn blinkar lite käckt åt mig?

Det är ju kanon Jag kommer inte behöva lägga ner alls mycket tid åt mina inlämningsuppfiter i fortsättningen!

Om jag hade haft lite mer pli på mig själv nu skulle jag ha suttit med näsan i termodynamiksboken och räknat uppgifter för brinnande livet.

Men det har jag inte. Därav förklaringen till varför jag klockan två en tisdagseftermiddag sitter med persiennerna neddragna och spelar Mario Forever och äter bullar.

Det här är en hård vecka, och jag var tvungen att ta igen mig lite.



Sjukt bra dag igår för övrigt! Linköpings HC visade åter igen var skåpet ska stå. De fyra timmarna i skolan gick som en dans. Strålande solsken på eftermiddagen, jag och siz sprang 7-8 km och jag var knappt trött efteråt. Och plugg på Helsingkrona på kvällen var mysigt.

Tisdag var det ja. Ikväll är det dags för match igen! Gunnars grabbar ska förhoppningsvis skaffa seriens snyggaste matchkläder i eftermiddag och när det har skett kan ingenting stoppa oss. Taggade till tusen!

Puss&Kram Felle

Nu hade jag egentligen tänkt åka och gymma. Men eftersom regnet fullkomligen öser ner utanför och det inte känns jättelockande att börja träningspasset med att vara dyngsur om fötter, strumpor, ben osv. tänkte jag vänta tills det åtminstone börjar lätta lite.

Helgen var varit extremt händelselös och lite tråkig. Middag hos Martin i fredags, god mat och sådär men jag var mest trött. Plugg igår och det gick ungefär som vanligt. (Trögt).

Sen jag började mitt nya liv (slutade festa och började träna istället) känns det som att jag har varit konstant trött och alla dagar flyter in i varandra. Inte går det så mycket framåt heller. Men jag tänker ge det några veckor till. Har jag inte fått en kropp som Hulken och blivit lika smart som Stephen Hawking (gärna lika snygg också) efter den tiden, så får jag börja se mig om efter andra alternativ.

Igår var det, som alla vet och länge gått och längtat efter, kanelbullens dag! Jag minns när jag jobbade under denna stora högtid och vi sålde så många bullar att jag drömde om det flera nätter efteråt. Det var tider det.



Nu, två år senare, har man äntligen blivit av med mardrömmarna och blivit sugen på att faktiskt äta en bulle igen. Vi, jag och Johan, bestämde oss redan tidigt i veckan för att igår skulle det bakas. Efter en heldag med plugg gick vi till Willys och handlade ingredienser, men väl hemma igen så var NÅGON plötsligt för trött för att baka. (Jag nämner inga namn, men han börjar på J och slutar på ohan).

Helt naturligt, tänker ni. Klart man är trött ibland, det kan man inte hjälpa! Men när NÅGON (nämner inga namn här heller) en timme senare kommer på att han ska iväg på fest, sliter åt sig några öl och lämnar sin flickvän ensam en lördagskväll, ja då är det inte lika okej längre.

Eftersom jag är en sådan genomgod och förlåtande människa lät jag dock detta passera. För den här gången. Kan han få tro. (Jag håller god min medan jag planerar min hämnd, moahaha).

Det var nog allt för den här gången. Börjar jag ana en lucka i molnen? Nej, det var bara en fläck på fönstret. Det kan inte hjälpas, nu måste jag ge mig ut i rusket. (Det blåser också. Tyck synd om mig!).

Puss&Kram Felle

För er som vill veta så kan jag berätta att GG vann igår med 3-1 och jag bedömer mig egen insats som klart över förväntan!

(GG är alltså vårt lag. Det står för Gunnars Grabbar och syftar till Gunnar Sparr som har skrivit den kurslitteratur vi använder i matten samt är programledare på pi. Hur "grabbar" kom in i bilden är jag lite osäker på, det kan ju tyckas vara konstigt eftersom vi är ett mixlag med lika många tjejer som killar. Men nu behöver man ju inte vara så petig.)

Det var toppen! Sjukt kul att spela igen! Lite rörigt och osäkert i början och i halvtid stod det bara 1-1 men vi spelade upp oss rejält i andra halvlek. Det kändes dock att min kondition inte riktigt är på topp. Om några veckor så, då orkar man ge allt hela matchen. Bara att fortsätta träna!

Annars händer inte speciellt mycket nu. Skolan är mest tråkig. Nej, skolan är bara tråkig. Termodynamiken är fortfarande svår. Det fina höstvädret är borta och har ersatts av regn och rusk. I helgen måste jag plugga och festen på fredag har ställts in.

Men det gör ingenting. Jag är glad ändå!

Puss Felle

Idag skänker jag en tanke åt och ett stort tack till den etiopiske getherde som enligt mytologin uppfann kaffet.

Jag sov inget vidare inatt. Hade för ovanlighetens skull väldigt svårt att somna och när jag äntligen lyckades med det stördes sömnen av konstiga drömmar. Hemska drömmar. Jag var vidrigt trött imorse. Inget att göra åt, det var bara att kliva upp och åka till skolan.

Typiskt nog var det idag vi hade fyra föreläsningar på samma dag. Åtta timmars lyssnande och antecknande. Hälften av dessa fyllda av termodynamiska isotermer och entropigenereringar. Vilket sömnpiller! Som sagt, tur att kaffe finns!

Jag känner mig inte direkt piggare nu, men jag tror jag blir. Ska strax åka iväg till Victoriahallen, dags för den stora matchen! Wish me luck!

Puss&Kram Felle

1. Jag orkar göra fyra pull ups istället för tre.
2. Jag blir inte längre andfådd av att cykla uppför backen på vägen till skolan.
3. Idag cyklade jag om fyra personer i backen på vägen till skolan, och blev inte omcyklad av en enda.
4. Det är inte längre plågsamt och jobbigt att ge sig ut på en löprunda, utan bara skönt.

Idag blev det fem-sex kilometer och det kändes hur bra som  helst. Lite för bra faktiskt. Jag hade bara tänkt köra en kortare runda, mest för att få träningsvärken ur kroppen och absolut inte dra på mig någon ny. Imorgon är det nämligen fotbollsmatch!

Ja...ni hörde rätt! Jag har råkat halka med i pi-arnas korplag och nu är det dags för seriestart. Jag har knappt rört en boll på fem år, vi i laget har inte tränat tillsammans en enda gång (jag vet inte ens vilka som ingår i laget?), jag har inga fotbollskläder här i Lund, inga benskydd, inga inneskor... Men jag tror att det kommer gå jättebra!

Puss Felle