f e l l e

Sista kvällen hemma för den här gången. Det är sjukt hur fort tiden går. Jag brukar alltid ha tröttnat på Linköping vid det här laget och längta ner till Lund igen, till en egen lägenhet och att inte behöva anpassa sig efter någon annan. Just nu tycker jag dock att det är mest tråkigt att behöva åka härifrån, jag hade gärna stannat några veckor till.

Det känns som att jag inte har så mycket att längta ner till. Jag är förvirrad och vet inte hur jag vill ha det eller vad jag vill göra. Hösten var tung och mörk och inte mycket har ljusnat. Kurserna var svåra och tråkiga och de vi ska läsa nu verkar inte direkt vara bättre.

Men jag tänker inte gå ner mig mer nu. Jag är trött på ångest och att må dåligt. Som så många har sagt före mig så blir ingenting bättre av det. Man får inte allt gratis, vissa saker måste man jobba för, och även om det känns svårt ska jag se till att komma på fötter igen. Hitta tillbaka till vardagen, kunna se de små ljusglimtarna och vara lycklig över det jag faktiskt har, istället för att att tänka alltför mycket på det som saknas.

Stablilitet behövs. Den senaste tidens mat- och sovvanor har varit minst sagt instabila och dåliga. Jag har vänt på dygnet, sällan somnat före tre eller gått upp före tolv. Det blir ändring på direkten. Imorgon (idag) ringer klockan halv sju och jag får inte snooza en minut. Tider att passa är bra.

Nu är det plugg som gäller framöver. Programmeringstenta på tisdag och jag vet att jag är kapabel till att lyckas riktigt bra, om jag bara orkar gå in för det. Det gör jag. Inte för någon annans skull, inte för att jag måste, utan för att jag vill.