f e l l e

I måndags hade vi vår första föreläsning i hållfasthetslära, ett ämne som jag har fasat för ända sedan jag började på LTH för ett och ett halvt år sedan. Kursen är på femton poäng, vilket innebär att den kommer fortgå under hela våren, och den ska tydligen vara bland det svåraste vi läser. Att ämnet för övrigt bygger väldigt mycket på de mekanikkurser jag ännu inte klarat förbättrar verkligen inte utgångsläget.

Allting blev ännu mer intressant när det visade sig att Niels, vår föreläsare i hållfen, är dansk och därmed talar någon slags blandning mellan svenska och danska. Grötigt som tusan är det i alla fall. Dessutom skriver han extremt litet och otydligt och börjar ofta sudda rent tavlan innan man ens hunnit tyda första raden. Med andra ord förstår jag inte vad han säger, och ser inte vad han skriver. Mindre lyckad kombination!

Förutom hållf läser vi även en kurs i konstruktionsmaterial. Här har vi en tegelsten till bok som är skriven på engelska, medan föreläsningarna hålls på svenska. Eller ja, så svenskt det kan bli när läraren heter Srinivasan Lyengar och kommer från Indien.

Nu låter det kanske som att jag är bitter och negativ och nästan redan har gett upp. Så är det icke! Jag har tvärtom blivit nästan löjligt positiv den senaste tiden. Programmeringstentan gav mig självförtroende och jag vet att jag kan klara vadsomhelst, bara viljan finns där.

Den här veckan har jag därför gått ut hårt. Åkt tidigare till skolan för att gå på extraövningar, suttit kvar och räknat efter att vi slutat och verkligen försökt hålla koncentrationen uppe genom hela föreläsningarna. Jag har dessutom tränat fyra gånger de senaste fem dagarna, varit ovanligt nyttig samt hittat tillbaka till en normal dygnsrytm.

Det flyter på rätt bra just nu!

(Emma! Om du (mot all förmodan, jag tror på dig) inte klarar dina tentor kan du alltid komma hit och bli min översättare! Du kan få bo här gratis!)