f e l l e

Det är något speciellt med onsdagar. Man blir alltid gladare då. Det är inte lika svårt att komma upp på morgonen. Problemen går lättare att trycka undan. Den ihållande smärtan lättar. Ja, livet känns så mycket enklare på onsdagar. Sen om det har med någon högre makt att göra, eller om det bara är så att Grey's Anatomy visas på TVn, det kan ju diskuteras.

Nu när vi ändå är inne på ämnet sjukhus kom jag osökt att tänka på vampyrer. Vi var alltså på bio i måndags, jag och brudarna. Och vi såg en alldeles underbar film. Twilight. En sån där lite fånig historia med ett ohållbart kärlekspar och påhittade figurer, som inte existerar i verkligeheten, med krafter som är vetenskapligt omöjliga att besitta. Men likt förbannat en underbar film. Jag satt i två timmar med ett konstant leende på läpparna och min enda önskan i hela världen var att den aldrig skulle ta slut. Se den!

Annars har jag ägnat en stor del av de senaste dagarna åt att prata. Faktiskt. Jag som försökt hävda att det inte är någon idé att gräva för mycket, att älta. Att det inte finns något att prata om. Det gör det. Och det är lika bra att ta tag i det direkt. Det är jobbigt, men man måste tvinga sig till det ändå. Möta problemen istället för att skjuta iväg dem, förtränga, förneka. Det som har hänt går inte att ångra, det är bara dumt att tro att man kan försöka radera.

Sju minuter kvar. Jag måste börja värma upp, både mig själv och TVn. Koppla bort msn och mobiltelefonen, sjunka in i mig själv och bara koncentrera mig på den svarta skärmen. Klockan tjugoett och en timme framåt är helig tid. Så är det bara.