f e l l e

Jag känner mig lite låg. Lite nere alltså, inte låg som i elak eller som i bredbandskostnader. Tvärtom har jag varit ganska snäll de senaste dagarna, och det tär kanske lite. All energi går åt. Mest är det jobbigt att se någon annan vara nere utan att kunna göra något åt det. Jag tycker inte om att vara såhär maktlös, och jag får dåligt samvete. Tänker att det borde varit jag istället, det är inte rättvist överhuvudtaget. Dumt att tänka så, jag vet, och det hjälper inte dig.

Det var fruktansvärt att se dig ligga där. Så bräcklig. Sönderrivna kläder och blod överallt. All din smärta fördes direkt över till mig. Borde vara glad över att det inte var värre, tycka att du hade tur i oturen, men jag lider med dig och jag hatar att du alltid ska spela så stark.

Man borde väl inte klaga, jag är mycket väl medveten om att personalen i sjukvården sliter som djur, men nog är det lite konstigt att man alltid får vänta i fem timmar på akuten, hur lite (eller obefintlig) kö det än är.

Vad har annars hänt sen sist? Jag vet inte. Ingenting. För mycket. Tiden rasar iväg. Jag är slö och dum och har kul och slösar pengar och fikar och går på bio och dricker vin och umgås med er, och gör ingenting av det jag borde göra. (Som vanligt). Jag flyttar om mindre än två veckor. Orkar inte tänka på framtiden. Och så är jag ensam hemma (visserligen är jag aldrig hemma, och inte ensam heller, men huset är i alla fall tomt) och börjar lära mig det där med blomvattning och tvätt. Inga växter har avlidit och kläderna har ännu kvar sina originalfärger.

Nu ska jag muntra upp mig lite. Göra varm choklad och äta muffins med vit choklad och jordgubbar. Så att jag orkar ta mig in till stan och fika i eftermiddag. Och ringa er så att vi kan bestämma destinationen för vår roadtrip imorgon. Jag behöver energi.

Jag tycker om dig, mycket mer mest. Lite för mycket för mitt eget bästa tror jag. Men det är ett annat problem, du är värd all kärlek som finns.