Ett halvt poäng.
Ni vet det där med att man ofta har lättare att minnas de tillfällen i livet där man har otur? När man till exempel ska åta tåg och nervöst står på perrongen med biljetten i handen och håller tummarna för att den plats man blivit tilldelad ska vara placerad i körriktningen. Ungefär hälften av gångerna kliver man sedan på tåget och upptäcker att ens förhoppning har infriats. Man slår sig ner, pustar ut och bekymret är ur världen. Sedan har vi de tillfällen då man olyckligtvis hamnar baklänges (då ofta bredvid en illaluktande, snarkande jätte som breder ut sig över halva ditt säte, samt i närheten av fyra barnfamiljer). Dessa gånger ägnar man hela resan åt att förbanna sin egen otur, att man alltid, ALLTID får en så dålig plats.
Ett annat väldigt tydligt exempel på hur minnet sviker är när man får tillbaka tentor och prov. Jag kommer ihåg otaliga gånger när man, med besvikelse och frustration till följd, fått reda på att man är ett poäng ifrån att klara gränsen. Däremot minns jag inte en enda motsatt situtaion. Trots att det säkert har hänt, kan jag inte komma på något tillfälle där jag klarat en skrivning med en hårsmån. Fram tills idag.
Vi skrev en dugga igår. Den handlade om livscykelanalys och textmaterialet bestod av 75 urtråkiga, sömnframkallande sidor. Detta, i samband med att jag hade feber tidigare i veckan och tillbringat en tid sängliggande, ledde till att jag var väldigt oförberedd och inte speciellt hoppfull. När resultatet sattes upp idag upptäckte jag dock att jag var godkänd, med en halv poängs marginal.
Nu råkar det visserligen vara så att den ansvarige för den här kursen låter oss elever rätta varandras duggor. Att antal godkända ökat för varje dugga beror nog inte så mycket på att studenterna studerar mer, som på att folk börjat inse att om man godkänner någon annan kan det mycket väl hända att någon annan godkänner dig.
Jag är således fullt medveten om att jag inte gjorde speciellt bra ifrån mig, och kanske inte ens borde ha blivit godkänd, men faktum kvarstår. Denna gång var jag faktiskt en halv poäng från rätt sida av gränsen. Turen var på min sida, och det ska jag försöka komma ihåg. Åtminstone till nästa gång jag åker tåg.
Ett annat väldigt tydligt exempel på hur minnet sviker är när man får tillbaka tentor och prov. Jag kommer ihåg otaliga gånger när man, med besvikelse och frustration till följd, fått reda på att man är ett poäng ifrån att klara gränsen. Däremot minns jag inte en enda motsatt situtaion. Trots att det säkert har hänt, kan jag inte komma på något tillfälle där jag klarat en skrivning med en hårsmån. Fram tills idag.
Vi skrev en dugga igår. Den handlade om livscykelanalys och textmaterialet bestod av 75 urtråkiga, sömnframkallande sidor. Detta, i samband med att jag hade feber tidigare i veckan och tillbringat en tid sängliggande, ledde till att jag var väldigt oförberedd och inte speciellt hoppfull. När resultatet sattes upp idag upptäckte jag dock att jag var godkänd, med en halv poängs marginal.
Nu råkar det visserligen vara så att den ansvarige för den här kursen låter oss elever rätta varandras duggor. Att antal godkända ökat för varje dugga beror nog inte så mycket på att studenterna studerar mer, som på att folk börjat inse att om man godkänner någon annan kan det mycket väl hända att någon annan godkänner dig.
Jag är således fullt medveten om att jag inte gjorde speciellt bra ifrån mig, och kanske inte ens borde ha blivit godkänd, men faktum kvarstår. Denna gång var jag faktiskt en halv poäng från rätt sida av gränsen. Turen var på min sida, och det ska jag försöka komma ihåg. Åtminstone till nästa gång jag åker tåg.
Never too late.
Här har varit tyst ett tag. En sådär tio, elva månader. Varför?
Svårt att svara på. Jag antar att jag har gått och väntat. På en nystart, ny studiemotivation, ny lägenhet, nya pengar, ork till att göra en ny bloggdesign. Väntat på inspiration.
Jag har helt enkelt avvaktat i väntan på att få en anledning till att börja blogga igen. Jag ville göra en häftig comeback, kunna säga att "jag har haft en svacka men nu är jag tillbaka igen". Jag ville bekräfta att allt det som snurrat runt det senaste året nu äntligen har stannat och att jag landade på fötterna.
Men jag börjar inse att jag nog aldrig kommer komma till den insikten. Man vaknar inte bara upp en dag och finner att alla ens problem är lösta och försvunna. Det dyker alltid upp nya, stora som små, väsentliga som obetydliga. Det betyder inte att man aldrig kommer bli lycklig, tvärtom. Det är just dessa problem och svårigheter som får oss att inse hur lyckligt lottade vi är. Att kugga en tenta eller att märka att pengarna inte längre räcker till, det är jobbigt. Men att ha en stöttande familj eller en fantastisk pojkvän som finns där för dig när allt annat är svart, det väger upp alla värdsliga bekymmer med hästlängder.
Så jag tänker inte vänta längre. Det måhända vara en kliché, men livet är för kort för att slösas bort. Varför fastna i drömmar om den ljuva framtiden, när det verkliga livet finns att ta vara på, här och nu.
Svårt att svara på. Jag antar att jag har gått och väntat. På en nystart, ny studiemotivation, ny lägenhet, nya pengar, ork till att göra en ny bloggdesign. Väntat på inspiration.
Jag har helt enkelt avvaktat i väntan på att få en anledning till att börja blogga igen. Jag ville göra en häftig comeback, kunna säga att "jag har haft en svacka men nu är jag tillbaka igen". Jag ville bekräfta att allt det som snurrat runt det senaste året nu äntligen har stannat och att jag landade på fötterna.
Men jag börjar inse att jag nog aldrig kommer komma till den insikten. Man vaknar inte bara upp en dag och finner att alla ens problem är lösta och försvunna. Det dyker alltid upp nya, stora som små, väsentliga som obetydliga. Det betyder inte att man aldrig kommer bli lycklig, tvärtom. Det är just dessa problem och svårigheter som får oss att inse hur lyckligt lottade vi är. Att kugga en tenta eller att märka att pengarna inte längre räcker till, det är jobbigt. Men att ha en stöttande familj eller en fantastisk pojkvän som finns där för dig när allt annat är svart, det väger upp alla värdsliga bekymmer med hästlängder.
Så jag tänker inte vänta längre. Det måhända vara en kliché, men livet är för kort för att slösas bort. Varför fastna i drömmar om den ljuva framtiden, när det verkliga livet finns att ta vara på, här och nu.
